Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 25 jan. 1935 - Stefan Oljelund: Arbetstiden och rationaliseringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETSTIDEN OCH
RATIONALISERINGEN
Av STEFAN OLJELUND.
Under en övergångsperiod kan förkortning av arbetstiden vara ej
ett botemedel mot en kris utan en hjälp att komma över krisen. I
den meningen har förkortad arbetstid tillämpats under så gott som
alla industriella kriser. Vid lågkonjunkturer krymper företagens
produktionsvolym samman på grund av minskad efterfrågan på
företagens produkter. Som regel finns dock så pass stor marknad
kvar, att företagen måste hållas i gång, även om det sker med
inskränkt drift. Företagsledningen väljer då utvägen att minska
arbetstiden, antingen genom att reducera dagarbetstiden eller genom
att taga bort en eller annan dag ur arbetsveckan. Produkten kan
vara av beskaffenhet att samtliga arbetare måste användas för dess
framställande. I så fall är det fördelaktigare att reducera arbetstiden
än att avskeda eller permittera en del av arbetsstyrkan. I andra
fall kan det från företagarens synpunkt ställa sig gynnsammare att
frigöra en del av arbetskraften än att förkorta arbetstiden. I dylika
fall bruka arbetarna själva begära, att arbetstiden inskränkes.
Arbetslösheten får då bäras av samtliga arbetare. Deras inkomster bli
lika mycket mindre som den arbetade tiden reduceras. Varje
industriell kris ger exempel på denna art av arbetstidsförkortning.
Det inträffade dock aldrig att man i åtgärder av detta slag lade
in någon annan betydelse än de hade. Ingen teoretiserade om, att
kortare arbetstid kunde vara ett konjunkturstimulerande medel. Man
tog saken som den var: ett medel att så långt som möjligt skydda
den enskilde arbetaren från att drabbas av total arbetslöshet, medan
man väntade på bättre tider. Arbetarna bringade de solidariska
offren. Deras inkomster sjönko till en nivå, där det var svårt att
hålla den rena nöden från dörren. Varaktigt kunde ett sådant
tillstånd icke få bli. En så stark pressning på samtligas inkomst betyder
nämligen så stor förlust av köpkraft, att krisen tenderar att
förlängas och övergå i ett permanent tillstånd av bristande arbete, kort
arbetstid och dåliga inkomster. Bortsett från de skador, som drabba
enskildas och familjernas ekonomi. Företag, som inte kunde
återhämta sig-, nödgades till slut skara bort den överflödiga arbetskraften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
