Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 25 febr. 1935 - Ragnar Casparsson: Rationaliseringen och fackföreningsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en uppgift för såväl enskilda som för koncerner och för hela
samhället. Att bekämpa den vore att gå reaktionens ärenden. Det vore
detsamma som att stoppa utvecklingens hjul. Man kan — för att
ta ett aktuellt exempel — icke vända sig emot telefonens
automatisering, därför att ett par tusen telefonister på grund därav bli
överflödiga vid Telegrafverket. Konsekvensen av ett motsatt
resonemang skulle ju föra till att man vägrade att begagna sig av nya
uppfinningar.
Det finns emellertid sidor av rationaliseringen, som måste
observeras och följas med uppmärksamhet, både ur fackföreningsmässiga
och samhälleliga synpunkter. Produktionen bör icke vara så
organiserad att den uteslutande tjänar det enskilda vinstintresset.
Österrikaren Otto Bauer har i sin även på svenska utgivna bok om
rationaliseringen påpekat, att vissa rationaliseringsåtgärder kunna
betecknas såsom felrationalisering, om de nota bene betraktas ur allmän
välfärdssynpunkt. Utan hänsyn till annat än sina egna
vinstmöjligheter kan en enskild arbetsgivare vidtaga åtgärder, som skapa
arbetslöshet för massor av medborgare. Det åvilar samhället att draga
försorg om dessa arbetslösa. Vad den enskilde arbetsgivaren
förtjänar på fullkomnandet av produktionsmetoderna, förlorar således
samhället i form av ökade utgifter dels till fattigvård och dels till
arbetslöshetsunderstöd åt på detta sätt överflödiga arbetare.
I den rationaliserade industrin motiverar man behovet av stora
vinster med en hänvisning till att maskinerna hastigt förslitas och
att man således måste räkna med en relativt stor amorteringsprocent
per år. Såväl ur fackföreningsrörelsens som ur samhällets synpunkt
måste man hävda att i kalkylerna också måste medtagas sådana
utgifter som samhället och enskilda organisationer få vidkännas för att
hjälpa offren för dåligt övervägda rationaliseringsbeslut. I andra
länder har man diskuterat ett förslag om upprättandet av en särskild
rationaliseringsfond, till vilken bidrag skulle lämnas av arbetsgivarna
och ur vilken de överflödiga arbetarna skulle kunna lämnas hjälp
under sin arbetslöshetsperiod.
Det finns också en annan angelägenhet av det största intresse både
för arbetarna och för samhället. Man har nämligen i alla länder
kunnat konstatera en hastigare förslitning även av den mänskliga
arbetskraften på grund av den större vaksamhet, som de nya
metoderna erfordra samt den hetsigare takt, i vilken arbetet bedrives i
högrationaliserade företag. Sjuk- och olycksfallsstatistiken visar på
ett skrämmande sätt att arbetarna numera löpa större risker än
förut. I Tyskland, där rationaliseringen i vissa industridistrikt
drivits till sin spets, har man gjort mycket nedslående erfarenheter
i detta avseende. Antalet sjukdagar per 100 arbetare i
Düsseldorffdistriktet var 1920 1,490. 1926 hade antalet stegrats till 1,789. I de
preussiska gruvorna inträffade år 1924 173,5 olycksfall per 1,000
arbetare. 1927 förekommo 226,1. Samma stegring har iakttagits
beträffande olycksfall med dödlig utgång. Per 1,000 arbetare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
