Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Beyer, Nils: Den harmlösa teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 Nils Beyer
sig ett oförgätligt minnesmärke, presenteras på den demokratiska
svenska nationalscenen ett Spanien, som legat i graven i tre hundra år ?
Därefter kom, föregången av en kortare landsortsturné,
stockholmspremiären på Brott och brott, denna underliga
strindbergskomedi med sin blandning av naiv mystik och genial dramatisk
människoskildring. Handlingen är som bekant förlagd till ett artistkotteri
i Paris, och dramats huvudperson är den unge dramatikern Maurice,
som med en pjäs, där han rehabiliterat den misskända mänskligheten,
gjort en strålande succés och en vinst på hundra tusen francs. En
nästan gripande önskedröm av den länge ospelade och av björnar
jagade Strindberg, som trots sin hejdlösa misstänksamhet så gärna
ville tro gott om människorna! Men olyckan följer som en skugga
i spåren på lyckan, då denna föder övermodiga och onda tankar:
inom kort är den firade Maurice, som i segerns berusning övergivit
sin litet urblekta väninna för den raffinerade ofärdskvinnan
Henri-ette, misstänkt som mördare och brännmärkt i den allmänna
opinionen. Hans lilla dotter har nämligen plötsligt dött, och det tros att
han tagit livet av henne, vilket han och Henriette också i ett svagt
ögonblick gjort i sina önskningar. Enligt dramats mening måste
nämligen människorna sona inte blott sina gärningar utan även sina
tankar och känslor, och för den skull hetsas det arma paret av ett
olycksöde, som driver dem till vansinnets gräns, tills Henriette far hem till
sin mamma och Maurice, den gamle fritänkaren, beslutar sig för att
gå i kyrkan. Då vänder sig bladet med ens: liksom i de gamla
medeltida moraliteterna kommer vår herres belöning som ett brev på
posten i samma ögonblick syndaren undfått trons gåva — med
gärningarna är det inte så viktigt — och anammat den latinska sentens,
som står inristad på gravstenarna på kyrkogården: O crux, ave spes
unica! O kors, vårt enda hopp!
Föreställningen stod knappast på höjden av vad Dramaten eljest
förmår, men den uppvisade i alla fall en klart lysande stjärna —
Harriet Bosse som Henriette. Det är nu tjugu år sedan
skådespelerskan gjorde denna roll för första gången, och hon är djupt förtrogen
med varenda skiftning i detta rikt nyanserade kvinnoporträtt. Jag
minnes hennes Henriette från den tiden jag var gymnasist i Malmö:
kanske hennes ungdom den gången förlänade gestalten en mera
kattaktig spänstighet, men den strindbergska snärten i repliken har hon
kvar liksom sin underbara diktion.
Dramatens sista föreställning, annandagens premiär, var ett lätt
och lekande julpotpourri på Fridas visor — i sin helhet betitlat
Fridas visor och Oscars fyra bekymmer eller En vecka i lilla Paris
— som alltså återknöt till grönköpingsmiljön från Kvartetten som
sprängdes. Med vad som brukar kallas dramatik hade det givetvis
ingenting att skaffa. Det ägde emellertid tack vare sina rikligt
inströdda kulturhistoriska kuriosa från 1890-talet något av samma
komiska charm som det första lokomotivet, och Fridavisorna, som
nödtorftigt höllo ihop de olika tablåerna, ha ju alltid sitt oefterhärmliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
