Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Beyer, Nils: Den harmlösa teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 Nils Beyer
av den i London verksamme förmedlaren av kinesisk kultur S. I.
Hsiung. Sagan rör sig om ett även i västerlandet känt motiv: den
fattige ynglingen, som får den förnäme mannens dotter och därefter
far ut i främmande land för att efter många år komma hem till den
troget väntande makan och stuka de elaka, högfärdiga släktingarna.
Den uppfördes med en lätt spexton på en enligt kinesisk tradition i
det närmaste dekorationslös scen, där de agerandes antydningar och
publikens fantasi fick fylla ut resten. Med sitt kruserliga
rangceremo-niel och i våra ögon lustiga naivitet fick föreställningen en säregen
charm, till vilken i hög grad bidrog Solveig Hedengrans förtjusande
framställning av den unga Icvinnliga huvudrollen, Porlande källa.
Till sist några ord om Nya Teatern, gamla Lillan, som från och
med denna säsong övertagits av Sandro Malmquist.
Den inledde sin nya asra med en engelsk pjäs. Cirkus Sånger av
Margaret Kennedy och Basil Dean. Det är en historia om geniets
makt i en värld av släta knoddar. Den store konstnären Sånger är
huvudpersonen, som man dock aldrig får se själv, men som är
allestädes närvarande genom sin personlighets trollmakt och sina tallösa
barn. Trots att på ett och annat ställe kvasidjupsinnet står på lur i
kulisserna, är det en komedi, som onekligen kan göras något av.
Med de ojämna skådespelarresurser, som teatern har till sitt
förfogande, blev föreställningen dock av föga varaktigt intresse.
Detsamma kan också sägas om de två följande franska pjäserna,
Venus-spelet, en makaber historia av André Paul Antoine, och den tokiga
farsen Bichon av Jean de Létraz. Men i elfte timmen tog teatern upp
ett verkligt radikalt, betydande svenskt skådespel, Ebbe Lindes
vS’^-napskornet, visserligen endast en akt — men en akt som mycket väl
kan betraktas som en enaktare.
I sin helhet är dramat ett storartat historiskt skådespel, som med
djärv realism och ofta drastisk humor framställer kristendomens
uppkomst och utveckling fram till kyrkomötet i Nicea, där den en gång
föraktade och förföljda proletära upprorsrörelsen är förvandlad till
en samhällsbevarande världsreligion under beskydd av vördiga
prelater. Med fyndig dramatisk fantasi har Ebbe Linde byggt det på
en modern vetenskaplig grund, däribland Hj. Söderbergs
religionshistoriska studier, med vilka han överensstämmer i själva
huvudtanken : att den första kristenhetens tradition om Jesu bortgång inte är
entydig utan rymmer såväl en tradition om hans korsfästelse som
en rakt motsatt om hans räddning undan bödlarna till himlen.
Det är just detta motiv, uppkomsten av traditionsmotsägelsen, som
behandlas i den här utvalda, andra och tillika äldsta akten. Den yttre
ramen är ett litet samaritiskt värdshus, dit apostlarna tagit sin
tillflykt efter det misslyckade kuppförsöket i templet. En dov förtvivlan
behärskar de enkla, grovhuggna männen, som bryta sitt bröd i skenet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
