Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 10 febr. 1937 - Therman, Erik: Den finska arbetarteatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 Erik T herm an
folkets skapelse, och lämna de på ett helt annat konstnärligt plan
stående borgerliga yrkesteatrarna utanför vår betraktelse. Ty just den
rent amatörmässiga teaterrörelsen giver det bästa exemplet på folkets
ursprungliga teaterintresse. Hur stort och allmänt utbrett detta
intresse är, förstår man då man hör, att landet med samtliga
amatörteatrar, föreningsteatrar och verksamma och offentligt tillgängliga
sällskapsteatrar på en gång haft tre tusen teatrar. Under de senaste
åren har dock det livliga teaterintresset mer än till hälften
förlamats, dels genom den ekonomiska krisen, men dels och mest genom
de politiska händelserna.
Arbetarnas teaterrörelse har utvecklats under en svår och ihärdig
kamp. I ett land i den ekonomiska situation i vilken Finland befann
sig 1918 tyckes det ha bort vara en omöjlighet att upprätthålla
visserligen små men dock regelbundet verksamma teatrar i nästan alla
städer och många större landsortssamhällen. Men med sin kända
sega och uthålliga vilja förbinder den finska arbetarpubliken den
konstnärslynnets naivitet som tager viljan för verket. Likt publiken
på Shakespeares tid var man villig att reda sig utan egentliga
dekorationer och nöjde sig med ett blott ofullständigt angivande av vad
scenen skulle föreställa. Publiken ville under alla omständigheter ha
sin teater, och med entusiastisk fantasi var den villig att se för sig
vad man med en bristfällig scenutrustning blott förmått angiva. Det
spelades t. o. m. i lador och skjul; i ett flertal fall fingo arbetarnas
föreningslokaler inrymma teatrarna i sina samlingssalar; och ofta var
den enkla och t. o. m. tarvliga inramningen den mest effektfulla.
Publiken intog nästan med andakt sina platser; och teatern som
arbetade hart när utan någon apparat eller utrustning fick ty sig till
den rena konstnärliga viljan. Man fyllde den tomma och trånga
scenen med det entusiastiska spelet; man nöjde sig med att i avsaknad
av tekniska hjälpmedel blott leva på skådespelets inre uttrycksfullhet
och på pubikens mottagliga fantasi — som på Shakespeares tid —
och man spelade med förkärlek allvarliga och tunga pjäser av hög
konstnärlig halt. Ty vad publiken begärde var att de yttre bristerna
skulle betvingas av det inre värdet.
Otrolig är den entusiasm och viljefasthet varmed de små
arbetarteatrarnas ledare bekämpade svårigheterna. Man hade t. ex. räknat
att en pjäs i uppsättning skulle kosta femtusen finska mark och man
kunde inte prestera beloppet; m€n i stället för att slå pjäsen ur
hågen satte man upp den för 5: — F^mk. Skådespelarna voro för det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
