Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 10 febr. 1937 - Nilsson, Magnus: Omkring brottets problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 Magnus Nilsson
med "botemedlet". Då man i England för bara något över 100 år
sedan avskaffade dödsstraffet för småstölder sjönk på två decennier
värdet av det som stals i landet från 2,000,000 pmid till 20,000 pund.
Även om andra faktorer skulle ha medverkat till detta resultat vittna
dock de anförda siffrorna knappast till straffets favör som
skydds-och botemedel mot brottslighet. Och det gör icke heller det allbekanta
faktum att individer som en gång funnit vägen till fängelset visa en
utpräglad benägenhet att vandra den livet ut. Enligt den redan
åberopade Thomson skall 87 procent av fångarna i de engelska
straffanstalterna tillhöra de i brott återfallandes klass — de återstående
procenten utgöras av personer som av olyckliga tillfälligheter drivits
till brott och som följaktligen icke skulle återfallit ens om straffet
helt och hållet uteblivit. Ja, kanske mindre då. von Lizzt påstod att
"om en minderårig begår en förbrytelse, och vi låta honom löpa, är
sannolikheten för att han åter skall begå brott mindre, än om vi
straffa honom", och dr Aschaffenberg skrev att "ju oftare en
individ prövat straffets verkan, desto mindre resultat har man att vänta
sig av detta medel. Just de bästa bland de dömda förintas av
straffet, de sämsta berör det knappast". Många fler lika auktoritativa
uttalanden skulle kunna citeras, men de anförda torde vara
tillräckliga att ställa ifrågavarande universalmedel i en något tvivelaktig
dager. Det kan icke avskräcka från brott, hur grymt det än är, och
ej heller förbättra den straffade. Hur totalt obefintlig den
förstnämnda förmågan är ha vi ett groteskt bevis för i det faktum, att
medan dödsstraff för stölder ännu tillämpades i England och
avrättningarna voro offentliga tillställningar brukade ficktjuvarna med
förkärlek operera i de folksamlingar som uppstodo vid varje sådant
evenemang.
III
Att man under sådana förhållanden ändå envetet håller fast vid
straffet såsom det praktiskt taget enda botemedlet mot brottet kan se
besynnerligt ut. Om en läkare sällan eller aldrig når det åsyftade
resultatet med ett medikament eller en behandlingsmetod — men desto
oftare motsatsen — måste han väl av dessa erfarenheter dra den
konsekvensen att han avför det ur sin arsenal. Åtminstone gör han
det om han känner sitt tunga ansvar och sätter plikten att hjälpa sina
medmänniskor högre än sin egen bekvämlighet och inbillade
prestige. På detta sätt ha en mängd gamla droger och mixturer
försvunnit ur farmakopén. Att straffet undgått detta öde beror på flera
orsaker, mer eller mindre hållbara.
Den tyngst vägande invändningen mot exempelvis
fängelsestraffets avskaffande är, att om dess förmåga att förbättra förbrytaren
eller åtminstone avskräcka honom från att begå nya brott än är
diskutabel så hindrar det i alla fall hans praktik medan han sTtter i
fängels€. Den som råkar ut för en smittosam sjukdom och på detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
