Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 20 april 1937 - Händelser och spörsmål - Fyllnadsvalet i Bruxelles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 219
Belgien har proportionellt valsyistem. Vid ordinarie
val utses jämväl suppleanter, varför fyllnadsval
ordinärt icke borde förekomma. Det val, som den 10
april ägde rum i Bruxelles, var heller icke av nöden, därför att hela listan
var förbrukad, utan hade avsiktligt framkallats av rexisterna, det belgiska
fascistiska partiet. Man önskade på det hållet vålla regeringen
besvärligheter och framkalla oro i landet genom att föranleda en rad
fyllnadsval på så sätt, att den ordinarie ledamoten av kammaren avsade sig sitt
mandat och samtliga suppleanter följde hans exempel. Början gjordes
i Bruxelles, men avsikten lär ha varit, att fortsättning skulle följa i
övriga delar av landet. Som rexisterna vid valet förra året lyckades
få 21 mandat, fanns det ju ganska rika möjligheter att hålla agitationen
ständigt vid liv. Det kunde ju emellertid icke anses ligga i vallagens
bestämmelser om fyllnadsval, att de skulle på detta sätt missbrukas,
varför en ändring på denna punkt omedelbart vidtogs, så att
fyllnadsval framdeles icke skulle behöva ifrågakomma. Valet i Bruxelles blev
alltså det första men också det sista och alltså det avgörande tillfället
för rexisterna att mönstra sina anhängare.
Rexisternas ledare Leon Degrelle uppträde icke som kandidat vid valet
förra året. Nu ställde han däremot upp vid fyllnadsvalet. Det gällde
ju nu att visa, att fascismen gått framåt och vunnit nya anhängare, att
den var en faktoir att räkna med i belgisk politik. Rexismen hade
dessutom nu ingått allians med de s. k. frontisterna, en flamländsk
autonomi-strävande rörelse, d. v. s. autonomi är måhända ett för svagt ord, ty
åtminstone vissa delar av frontismien vilja snarare en upplösning av deini
tvåspråkiga belgiska staten och en sammanslutning mellan holländare och
flamländare eller en tämligen fri flamländsk statsbildning. Detta kom
också klart till synes i det avtal, som ingåtts mellan rexister och
flamländare, sedan detta avtal äntligen publicerades.
De demokratiska partiernja, katoliker, liberala och socialister, enade
sig om gemensam kandidat och lyckades förmå staftsministern själv,
van Zeeland, att ställa upp. Det var ju hans jpolitik det gällde och man
ansåg det skäligt, att han då också personligen trädde i bräschen för
den. Han har tidigare icke deltagit i politiken som parlamentsledamot
utan kom från riksbanken till statsministerposten. Även kommunisterna
beslöto att rösta på van Zeeland, vilket av rexisterna utnyttjades såsom
om han varit kommunisternas man, ett påstående som saknade allt fog
men väl passar in i hela deras agitations metod, som består i lösa
påståenden utan hänsyn till deras sanitimgshalt.
Vill man göra en jämförelse mellan valutgången i fjol och nu i april
bör man alltså å ena sidan slå samman katolska, liberala, socialistiska
och kommunistiska röster, samt å den andra rexisternas, frontisternas
och därtill med starkt fog också de röster, som vid förra valet erhöllos
av det klart fascistiska partiet realisterma, vilka i år icke deltogo. De
kunna ju emellertid icke gärna antagas ha röstat med något annat parti
än Degrelles i den mån de över huvud deltogo, vilket kan antagas
som sannolikt, eftersom antalet blanka röster var långt mindre i år än
i fjol. Det föreligger nämligen valplikt, så att regelmässigt ett visst
Fyllnadsvalet i
Bruxelles.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
