Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 20 maj 1937 - Wangson, Otto R.: Bötesstraffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 Otto R. Wcmgson
inför lagen". Och det är, inom parentes, rätt nedslående att finna
hur trögt lagstiftningsapparaten arbetar även då det gäller att rätta
till de mest uppenbara och inom upplysta juristkretsar sedan länge
erkända missförhållanden och orättvisor. Redan i sin 1893 utglVna
gradualavhandling "Om bötesstraffet i den svenska medeltidsrätten"
konstaterade sedemiera civilrättsprofessorn C. G. Björling såsom
något alldeles självklart, att "för att ej bliva i olika grad kännbart
för fattige och rike, måste bötesstraffets belopp i varje fall
bestämmas efter förbrytarens förmögenhetsställning". Och för att dess
användning skulle kunna ibli allmännare "måste sättet för
bötesbe-talningen göras bekvämare för den sakfällde". 1908 begärde
riksdagen hos Kungl. Maj:t utredning rörande en reform av såväl
bötesstraffet som bötesförvandlingen. 1909 satte Kungl. Maj :t
utredningskvarnen i gång; 1916 framlade utredningsmannen, Johan
C. W. Thyrén, ett förberedande utkast till strafflag, allmänna delen,
där det föreslogs införande av dagS’botssystem samt frister för
betalning av böterna. Inom juristvärlden var man, frånsett en eller
annan teknisk detalj, allmänt på det klara med det billiga och riktiga
i detta reformförslag — och 1931 var riksdagen mogen att
acceptera detsamma! Man kan alltså inte påstå, att
lagstiftningsmaskineriet i detta fall rusat åstad.
Med dagbotssystemet kom man, så långt möjligt, till rätta med
något av det mest iögonenfallande av den hittills anmärkta
klassorättvisan. Grundtanken i detta system är ju att göra
bötesstraffet lika kännbart för alla som drabbas därav. Man bestämmer
visserligen fortfarande antalet dagsböter efter brottets beskaffenhet
(till minst en och högst etthundratjugu). Men dagsbotens storlek
fastställes i penningar till ett belopp (från och med en krona till och
med trehundra kronor), efter vad som prövas skäligt med hänsyn
till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och
ekonomiska förhållanden i övrigt. Anstånd med böters gäldande
fick dessutom medgivas under (högst fyra månader och avbetalning
under högst ett år från den dag bötesbeslutet vann laga kraft. — Är
brottet ringa, får dagsbotens belopp därefter jämkas.
Så långt är allt gott och väl. Men om den sakfällde i alla fall
inte kan eller vill betala böterna? Vi äro med denna fråga inne på
den andra punkt i det hittillsvarande bötesstraff systemet, där
klasskaraktären trätt bjärt i dagen och väl inte heller efter den nu
beslutade reformen helt likviderats men dock i det allra närmaste
utplånats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
