Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juli 1937 - Björnberg, Arne: Det norske arbeiderparti fyller 50 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 Arne Björnberg
måste i korthet sagt ha varit mer ägnad att framkalla en ny
målsättning hos anbetarklassens företrädare i politiken.
Det fanns också andra orsaker till att radikalare fältrop i Norge
skulle vinna starkare genklang än de gjorde under motsvarande tid
till exempel i Sverge. Som antytt gick den industriella utvecklingen
i Norge raskt efter 1905. I denna fart och även i sättet för industrins
växt ligger faktorer som anses ha givit de radikala strömningarna en
gynnsam jordmån. Det skapades hastigt en här av nyproletariserade
grov- och industriarlbetare. De hade rivits ur sin invanda
ibonde-miljö till nya levnads- och arbetsförhållanden. De hade inga
traditioner som band dem samman med de bestående organisationerna.
De flesta av dem förde ett kringflackande liv-, väg- och
järnvägsarbetare, anläggningsarbetare vid de stora kraftverken etc. I
allmänhet var de i tjänst hos stora, kapitalstarka företag men stannade aldrig
tillräckligt länge för att hinna känna någon solidaritet med dem. T
denna miljö vann de nya tankarna om nya medel och mål i
arbetarpolitiken lätt insteg. Man har under årens lopp fått se intressanta
exempel på hur vissa hastigt uppvuxna industriorter, som t. ex.
Rjukan, kommit att företräda en ytterliggående radikalism inom
arbetarrörelsen. De norska förhållandena synes ge belägg för
riktigheten av den iakttagelsen att en högre grad av industriell fulländning,
en situation när anbetarna blir mer stationära och kvalificerade, är
mindre gynnsam för utvecklingen av en radikal arbetarrörelse.
Dessa bägge faktorer, tiden för demokratins fullständiga
genombrott och arbetarmiljöns beskaifenhet, brukar ibland anföras som
väsentliga för den norska arbetarrörelsens utveckling. Utan att
underskatta den sista bör man dock tillmäta den första ett ganska avgörande
inflytande. Därtill kan man nog också peka på några andra
omständigheter.
Till den revolutionära oppositionens seger 1918 bidrog helt säkert
en under kriget skärpt motsättning mellan arbetarna och de bägge
borgerliga partierna. Den andra ryska revolutionen 1917 blev
signalen till en intensifiering i oppositionens verksamhet. Man får
heller inte underskatta betydelsen av indignationen över partiets under
dessa år ständigt lika flagranta underrepresentation i stortinget.
Det är farligt att söka förklara historiska skeenden med tillhjälp
av s. k. folkpsykologiska faktorer. Dock kan man inte underlåta att
i detta sammanhang erinra om att vissa egenskaper, säregna för det
norska folket, delvis måste ha spelat en roll även för arbetarpolitikens
utformning. Det vore oriktigt att helt bortse från en faktor som ter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
