Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juli 1937 - Beyer, Nils: Den opolitiska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ’’opolitiska’’ teatern 351
att motivera sina olustkänslor gjorde de borgerliga
recensenterna nästan över hela linjen gällande, att Grieg skulle ha "låtit
arbetsgivarklassen representeras uteslutande av affärsskurkar,
medan han klätt all ära och heder i oljerock" (Bo Bergman), att hans
skådespel förfelat sin verkan, emedan "allt målas på alltför grovt
i alltför tendentiöst svart och vitt" (Sten Selander), att hans
kapitalister äro "rövare och banditer hela högen" men sjömännen "så
innerligt sirapssöta" (S. Neander-Nilsson).
Alla dessa påståenden äro ingenting annat än vrängda
framställningar till allmänhetens förvillande. Griegs skildring av de norska
krigs jobbarna, vilka ju för övrigt endast utgöra en minoritet av
arbetsgivarklassen, är så autentisk man kan begära av ett diktverk och
litet till — några av de mest cyniska replikerna äro ordagrant
hämtade ur borgerliga norska tidningar. Den är verkligen upplyftande
denna iver hos en rad kulturpersonligheter (till vilka jag likvisst
inte räknar herr Neander-Nilsson) att ila de missförstådda
krigs-profitörerna till undsättning, men tyvärr förefalla dessa moraliska
livräddningsförsök ganska utsiktslösa. Sanningen är nämligen den,
att Grieg inte alls målar i svart och vitt. Hans sjömän äro visst inte
några helgon, och Ditlef Mathiesen är personligen en högst älskvärd
man. Han är en god familjefar, en mecenat och en fosterlandsvän,
men han är också en affärsman, som måste ta ihänsyn till
konjunkturerna, en produkt av det kapitalistiska samhället. Med sin
marxistiska åskådning lägger Grieg inte i första rummet skulden på
individerna, utan på produktionsförhållandena. Detta är det som gör
hans drama så verkningsfullt, och det är just denna hans sakliga
styrka, som gjort så många borgerliga kritiker konfysa och drivit
dem att tillvita honom denna billiga agitationsmetod. Här ligger
pudelns kärna, som är gammal och välbekant: i alla tider har
radika-limen pådyvlats dumheter av reaktionen, när denna sett sig ur stånd
alt svara i sak.
Skådespelet fick ett överlägset uppförande i Alf Sjöbergs regi.
De krävande "montagescenerna" hade satts upp med en illusorisk
realism och en enastående kraft i spelet. Det märktes tydligt, att
skådespelarna själva voro gripna. Ivar Kåge hade tagit Ditlef
Mathiesen på kornet, en liten jovialisk herre med buskiga ögonbryn,
bullrande av välvilja ooh nätt och jämnt övertygande sig själv om
de idealistiska tänkesätt, med vilka han pyntar upp sin
affärsverksamhet. Som det stackars kräket Oisen gjorde Georg Blickingberg
en psykologisk fullträff, solkig, nedbruten av penningbekymmer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
