Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - Arbetarrörelsens vardag - Hansson, P. Albin: Demokrati och maktpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATI OCH
MAKTPOLITIK
Av P. ALBIN HANSSON.
Den svenska socialdemoikratins väldiga framgång, krönt vid
fjolårets val med erövringen av välj arma joritet, utlöser helt naturligt olika
känslor. Den fröjdar oss och oroar våra motståndare. Visserligen
försöka de senare att trösta sig med, att framgången är blott tillfällig,
men tydligen är hos dem fruktan större än hoppet. Vad de, enligt egen
utsago, mest frukta är att vår framgång skall leda till ensidigt
partivälde och en maktpolitik, som kommer att förvandla demokratin till
enbart sken. I de betraktelser över socialdemokratin, vartill firandet
av det socialdemokratiska partiets femtioårsdag ger särskild
anledning, kommer det förvisso att broderas vidare på det temat.
I och för sig kan detta motivera^ att ämnet belyses även från vårt
håll vid detta tillfälle. Men det vore att förringa ämnets vikt, om vi
ägnade det uppmärksamhet endast i avsikt att bemöta motståndarnas
anklagelser. Bakom vad som för tillfället mest synes vara ett led i det
partipolitiska spelet ligger ett allvarligt problem.
Problemet är icke nytt, även om det fått ett i viss mån annat
innehåll. Det fanns en tid^ då vi socialdemokrater med all kraft gingo
till storms mot partivälde och maktpolitik. Det var under högerväldets
för folket hårda år.
Då rådde icke demokrati^ då var det från de makthavandes sida
icke fråga om samförstånd och samarbete. Då var det från det hållet
icke tal om hänsyn till andra, hänsyn från minoritetens sida till
majoriteten. Då var det maktpolitik och diktat i sino prydno. Det
tillståndet rådde långt efter det man formellt erkänt
parlamentarismen och börjat räkna med vänsterregering som alternativ till
högerregering. Stödd på högerns övervälde i första kammaren regerade
Arvid Lindman mer än fem år mot en stark vänstermajoritet i
andra kammaren. En betydande motgång vid valet 1908 bekymrade
honom icke; det behövdes katastrofen för högern vid valet 1911 för
att han skulle vika för folkviljan. Men högern dikterade alltjämt
från första kammaren. Det historiska skrattet där, när Karl Staaif
talade om folkmakt och herremakt, säger tillräckligt om vad högern d^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
