Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Svanberg, Victor: Social diktning under arbetarrörelsens genombrottsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Social dikining under arbetarrörelsens genonibrottsår 223
fiender mild och försonlig. I den levertinska nyckelromanen får man
snarast det intrycket, att tidsomständigheterna tvingat radikalerna till
en halvt skamsen reträtt, och den heidenstamska idéromanens
nyckfulla kaleidoskop bedömer njutningsegoisten vSardanapal kritiskt men
prisar oförbehållsamt nazarenens ödmjukhet. I Frödings
debutdiktsamling, Guitarr och dragharmonika, lever den sociala medkänslan kvar
förklädd till humor i dikter sådana som Lars i Ku ja, det makabra
skämtet med den outtröttlige skattedragaren, eller Jonte och Brunte,
balladen om den utgamle drängen och den skjutgamle hästen. I Gösta
Berlings saga är, som Stellan Arvidson visat, det sociala patoset
öppet och obeslöjat. Kavaljererna representera en värdelös överklass,
och den folkstämning, som reagerar mot dem, har författarinnans
gillande.
Med dessa påpekanden skall ej förnekas, att de uppräknade
nitti-talistiska förstlingsverken ha andra grundproblem än sociala. De äro
alla, mer eller mindre, estetiserande. Livets frågor underordnas
konstens. Och samhället är för dessa individualister mindre viktigt än
personlighetslivet.
Men samhällsproblemen trängde sig ånyo in på konstens område.
Industrialismen var alltjämt ett olöst problem. Även om det
ekonomiska läget något bättrats sedan 80-talet, hade å andra sidan
klassmotsatserna snarast ytterligare skärpts. Vad man då fruktat hade nu
skett: arbetarmassorna hade blivit organiserade politiskt och fackligt,
utan hjälp uppifrån. Och mot den organiserade arbetarrörelsen stod
en slagkraftig konservatism.
Diktarna kunde ej undgå att ta ställning på nytt. Och de gjorde
det. Det blev en diktare av en äldre generation, som intensivast
upplevde det sociala problemet i dess nya gestalt och gav det diktens
form. Det var Viktor Rydberg.
Rydberg hade, tillsammans med många andra intellektuella, stötts
bort av den irreligiösa propaganda, som arbetarrörelsen under sina
första år skattade åt. Detta hade gjort honom till Hjalmar Brantings
motståndare, och det präglar ännu hans viktigaste inlägg i
arbetarfrågan, Den nya grottesången, 189L I en prosaefterskrift till dikten
kritiserar Rydberg vad han kallar socialistledarnas materialism. Enligt
hans sätt att se kunna arbetarnas krav rättfärdigas endast och
allenast med hjälp av kristendomens moralbud. Han kallar socialismens
brytning med kristendomen världshistoriens största dumhet. I själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
