Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Willers, Uno: Dolkstötsteorin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dolkstöt st c örin 60 vS
riktningar, som senare samlats i det kommunistiska partiet.
Materialet är med ytterst få undantag hämtat frän dolkstötsprocessen. Bl. a.
som Miinchmeyer medtagit är en bekant checkräkning av Kurt Eisner,
som skulle utgöra ett bevis för att Eisners verksamhet i Bayern skulle
haft ekonomiskt understöd från engelsk sida genom en i parlamentet
den 16 febr. 1917 beviljad hemlig kredit. Till saken hör emellertid
att Hans Delbruck inför rätta under dolkstötsprocessen framlagt
mycket övertygande bevis för att man här skulle ha att göra med en
förfalskning. Miinchmeyers broschyr är icke direkt utgiven av
NSDAP men dels är den å omslaget försedd med annonser för
Völkischer Beobachter, vilket brukar tyda på att skriften varit
godkänd av partiet, dels intog M. i varje fall vid denna tid en så bemärkt
ställning inom rörelsen, att man torde kunna förutsätta att skriften
är auktoritativ.
På socialdemokratisk sida har man framför allt velat bemöta
"dolkstötslegenden" med att påvisa den falska ursprungsbeteckning, som
den försetts med även på nationalsocialistisk sida. I en av
inrikesministern Adolf Koester utgiven broschyr, "Fort mit der
Dolchstossle-gende!", liksom i en liten skrift av Vorwärts’ redaktör under
novemberrevolutionen, Erich Kuttner, visar man med bestämdhet på att
Maurice icke kan ha varit den, som lanserat begreppet. Som vi i
annat sammanhang har sett, gjorde man i stället stundom det, även det,
oriktiga påståendet, att Ludendorff skulle varit upphovsmannen (så
t. ex. Scheidemann och Heinrich Ströbel).
Även den borgerliga vänstern har vänt sig mot
dolkstötsagitationen, huvudsakligen väl beroende på att man inom
nationalsocialistiska kretsar stundom velat räkna denna till de delaktiga i
"förräderiet". Tydligen vid 1920-talets mitt har Friedrich Payer publicerat en
broschyr med titeln "Die Dolchstoss Liige", som i motsats till hans
tidigare utgivna memoarer är ytterst skarpt polemiskt hållen. Han
riktar den direkta anklagelsen mot härledningen att ha skapat
"dolkstötsmyten" för att dölja sin egen skuld, vilken främst bestode i att
man misslett pressopinionen under kriget, varför stilleståndskravet
fick så ödesdigra psykologiska följder. Genom detta hade
härledningen vidare tillstått, att det militära läget vore hopplöst, varför det
vore oberättigat att senare tala om att hären fallit genom ett hemortens
förräderi. Vidare visade det faktum, att så ytterst få krafter satt sig
till motvärn mot den revolutionära rörelsen under novemberdagarna,
att det wilhelminska riket fallit som en mogen frukt, varför det vore
oriktigt att tillmäta den revolutionära propagandan en alltför stor
betydelse. Detta senare argument innefattas i stort sett i en ofta i
vänsterpressen återkommande sats: "Var voro då den 7, 8 och 9
november 1918 de som nu tala om dolkstöten?"
Som av ovanstående torde framgå är det icke lätt att få ett mera
fast grepp över den betydelse, som tysk nationalsocialism vill inlägga
i teorin om en dolkstöt som orsaken till det tyska sammanbrottet. Det
har redan påpekats, att man — i motsats till vad som var fallet inom
det tysk-nationella partiet — vänder sig mot "Marxisten eller Schattie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
