Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Svanberg, Victor: Är diktaren asocial?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ar diktaren as o dal f 631
1
Zola skrev sina väldiga romaner som analyser av sin samtids franska
samhälle. I Sverge var naturalismen ungefär det samma som
Strindberg. Det är därför han grep sin samtid så starkt. Hela hans äldre
diktning är ingenting annat än samhällsdebatt. Teorin om den estetiska
leken och dess förkunnare hånade han blodigt:
Sångare,
Hur länge viljen I sjunga vaggsång
och skallra med skallra för unga släktet ?
Vi bjuden I än på flaskor och nappar?
Han I ej sett att söta mjölken är orörd?
Och barnen fått tänder?
Nu har den av Taine avlivade, av Strindberg avhånade estetiken
kommit tillbaka. Naturligtvis återkommer den inte oförändrad. Den
är inte spekulativt formulerad nu som på Kants tid, utan psykologiskt
och sociologiskt.
En klar och lättläst framställning av dessa nygamla tankar finner
man i Max Eastmans bok Art and the life of action. Eastman söker
visa, att i äldre tiders primitiva samhällen konsten var nyttokonst och
växlade syfte allt efter som begreppet nytta ändrades. Konst och
dikt ha tjänat magiska syften, sedan religiösa, sedan
naturvetenskapliga och till sist ha de tagits i samhällsvetenskapens,
samhällsbyggandets tjänst. Men med den differentiering livet i den moderna kulturen
fått, är det möjligt att låta konsten följa sin egenart och bliva ren
konst, befriad från nyttans tjänst. Ty konstens väsen är artskilt från
handlingens värld. När vilden formar en skål av lera, gör han det
för att kunna dricka lätt och snabbt. Men om han målar en fris av
bilder runt skålens kant, är det inte för att kunna dricka fortare och
bättre —• tvärtom stannar hans öga på frisen, han njuter av den, och
han dröjer att dricka. Så är det, hävdar Eastman, med all konst.
Den fördröjer handlingen, ja, den kan t. o. m. upphäva handlingen.
Konsten tjänar ej handlingsdriften, utan konsten ersätter handling
med skådande, betraktelse, medvetenhet. En diktare må sträva åt
motsatt håll så mycket han vill, den drift, som gör honom till
konstnär, är driften bort från handling. När en modern författare skriver
en roman för att befordra tillkomsten av ett nytt samhälle, t. ex.
genom att skildra missförhållanden eller förhärliga en social
omvälvning, så kan han ej göra det annorlunda än att med bilder av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
