- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
119

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 15 T I D E N. 119

I SPILLROR.

För Tiden

af

Alvar Sten.

Doktor Snneson hade berättat, att. lian rest |lit ut bara Tor att skaka
stadsdammet af sig. Har buda ätit. raiddag hos sin kollega, doktor Hartvig
och var juk i begrepp att stiga på tåget f8r at,t Återvända till stadou, då det
med ens kom |Ifver honom en-lust att, ännu litet se hafvet och ta en titt på
den nya ångaren, som så högljudt förkunnat sin ankomst. Når tågen gingo så
ofta, betydde ett par timmars försummelse föga. Och nu hade hela
eftermiddagen gått och han fick väl lof att ta häst från gästgifveriet, om ban inte ville
vänta till kl. Va ul-

— Men kan ni inte komma upp till oss? sade fru Elna öfvertalande, vår
villa är jo så nära. Ni dricker te med oss och så hinner ni ändå i så god
tid till den torra staden.

Han tackade och de började alla tre gå upp Tör hriidgångarna. Elna var
smått stolt öfver sin vackra villa, som utstyrd med torn och balkonger tittade
Iram genom grönskan.

— När väntar ni or man hem? frågade Kurt.

— Han borde väl ha kommit jiiBt nu, Vi hade väl genast, haft honom
där nere, om vi stannat där ännu. Om jag inte är inne, kan man vara viss
om att hitta mig här vid stranden. Något annat val fins just inte, skogen är
jn alldeles omöjlig för myggornas skull.

— Ni längtar kanske ibland efter en plats, där ni vore väl gömd för
bela världen, sade ban halft leende, halft på allvar.

— Kanske — ibland. Men i samma minut ångrade hon detta
medgifvande.

Huru hade han hittat på att inlägga den meningen i hennes ord. Och
huru hade han icke- skytt at-fe uttala den, ban var ju hänsynslös som förr. Men
huru kunde han ana Big till, att hon ibland längtade så förtvifladt att en stnnd
få vara ensam, alldeles ensam ntan band och plikter, utan att se en människa
och bli sedd af en människa. Det var ju öfverspända flickfantasier, ovärdiga
en maka och mor, men kunde hon väl hjälpa det.

-— Det är för resten så mänskligt, forfor han. Man kan ju aldrig känna
sig mer ensam än midt i en stor mänskosamling. Och då iir det som ett
välgörande troget sällskap, om man en stund får vara ensam med sig själf och
naturen, utan att det fins någon, som ser och hör en. Men, tillade han
långsamt och såg bort från henne, det. borde väl vara annorlunda, om man har
någon, hvars sjiils strängar dallra i harmoni med ens egna och hvars ögon på
samma sätt. spegla naturens skönhet och frid. Att vara tillsamman med den
personen vore väl att dubbelt känna sig själf ocli naturen, att lefva dubbelt.

Elna böjde sig ned och bröt af en stor, gul ranuiikel, hvars blad hon
nervöst plockade af. Hvad kunde hon väl svara på det där. Men hvarför
skulle han också fråga så. Det var jn inte finkänsligt att så där utan vidare
vilja tränga ända in på det personliga lifvets fridlysta område. Hvarför kunde
lian inte hålla sig på den stora, allmänna vägen, där det var så bekvämt att
gå; man kunde ju då och då göra korta utflykter dit in i det stora
skogsdjupet, där tjärnen glimmar hemlighetsfullt svart roed måneljus öfver och en
talltrast sjunger i smältande svårmod och skuggau sveper sitt mjukaste mjuka
Hor öfver stigar och vrår. Det var så hon ville lift det — det ront
personliga, hvad hade de att göra med det.

Men där borta kom hennes man. Han kom ju riktigt lägligt. Han gick
längs brädvägen med snaliba, korta steg, något framåtlutad, som ban brukade,
och har i högra handen en stor korg, som natnrligtvis innehöll matvaror. Det var,
som om hela hvardagslifvets prosa med den korgen kommit henne till motas
ooh hon smått blygdes för den, då hon såg ett leende på doktor Sunesons
läppar. \t

— Min nian, sade hon presenterande, och doktor Siiueson, eu gammal
bekant,, som jag talat med dig om, du mins väl.

Hvarifrån fick hon den osanningen. Men hermes man var väl uppfostrad
och mindes af idel artighet något som han aldrig hört.

Elna ändrade smått själf öfver, att hon under alla de här dagarna, då hon
äudå tänkt så mycket på honom, inte med ett ord nänit om för sin man, att
hon varit bekant med honom. Bra galet och meningslöst var ju ett sådant
hemlighetsmakeri.

Då de kommit in, försvann Elna genast för att undersöka korgens innehåll

och gc instruktioner lör kvällsvarden. Dessutom skulle hon se till, att gossqn
fick mat ocb blef lagd till sängs. Hvad det var underligt att nu igen vara midt
uppe i alla det dagliga lifvets välbekanta göm mål. Det var alldeles som om
hon lindor de sista timmarna fått en glömskans dryck neil förts långt bort till
andra trakter.

Kaj stackarn var alldeles förbi af trötthet, Elna kände ett styng al
samvetsförebråelse för att hon låtit honom loka så länge vid stranden, han var
ju så klen och hade nyss haft skarlakansfeber. Hau hade blifvit försummad,
stackarn, annars var hän ju hennes alt i allom. Men inte skulle det ske flere
gånger, han var ju ändå hennes enda lilla älskade gosse.

Med ögonen halfslut.ua slog lian på sitt. mjuka sätt annania omkring
hennes hals, då hon jämkade täcket omkring honom och mumlade något, om
Amerika och båfcir i samma ögonblick ball började: „Grud som hafver barnen kär."
Men midt. i altsamman släpte han sitt tag och somnade med ena armen
kastad öfver hufvudet och det lurfviga håret ned öfver pannan. Och han sof så
godt och fridfullt, att Elna med ens kände sig alldeles lugn. Och medan hon
stod där och såg på sitt sofvande baru, sänkte sig öfver henne en stilla ro.
Det var som om allting annat vikit, undan i fjärran och det inte i bela
världen funnits andra än hon ocli han.

När hon återvände till matsalen, var det som 0111 hon igen kommit in
i en annan värld med andra stämningar ocli känslor.

Man satte sig till bords. Elna satt för det mesta tyst, halft gömd
bakom teköket. Herrarne resonerade om politiska och kommunala förhållanden.
När det blef fråga om, att alla stadens fäder ocli styresmän gingo
penninge-aristokraternas ärenden, råkade doktor Snneson i old och lågor. Och Elna
blygdes inför honorn öfver sin mans sätt att resonera. Hau hade svårt att
hitta på ord och talade långsamt, och släpigt i en torr, affärsmässig ton. För
det, mesta såg han så likgiltig ut, sora om ban bara längtat till sina siffror
och räkenskaper igen. Hon blygdes ock öfver hans sätt att böja sig cyupt. ned
öfver tallriken, då lian åt, öfver hans sätt att föra skeden till munnen, och
öfver hans leende, som skulle föreställa förbindligt, mon blef stereotypt, emedan
det, sträkte sig bara till läpparna.

Plötsligt kom det ölver henne en brännande misstanke, att doktor
Sune-son skulle genomskåda bela förhållandet, om hon satt där stum och sluten, hon,
som nyss varit så glad och pratsam. Och då hon räkte tekoppen åt sin man,
log hon vänligt emot honom ooh sade deltagande: Stackars Walter, som
måste till stån i morgon igeu. Och jag får vara här ute i frid och ro dagarna
igenom. Nog är ändå arbetet bra ojämt fördeladt mellan man och lmstrn.

Han gaf henne en belt tacksam bliok. Det var inte ofta hon talade
så till honom.

— Inte är det så ojämt, som det eor nt, sade han. Hustrun har ju sin
mans hushåll och barn att sköta om och det är alt sådant, som vi män inte
skulle gå i land med. Inte sant, doktor Suneson?

Elna rykte till ocli drog sig åter, bakom teköket. Men hon bjöd
fortfarande till att vara hjärtlig och glad. Och då de kl. ’/s 10 gingo ned till
tåget för att fflja sin gäst gick hon Bjälfmant fram till sin nian och lade sin
haml under hans ann. Då tåget satte sig i rörelse, stodo de ännu arm i arm.
Men då do uppfångat doktor Sunesons afskedsblick, blygdes hon öfver den
komedi hon spelat. Hon drog bort sin ann och började skynda hemåt Ined sà
snabba steg, att hennes man knapt kom sig för att följa med. Men ban
misstänkte intet och frågade intet. Han hade öfver hufvud taget aldrig tid att
observera och fråga. Hau hade så nog at sina bankgöroinål ocli sina affärer uch
var fullt belåten, om hon skötte hans hus på ett tillfredsställande sätt och lät
honom kyssa och smeka sig, när hau ville det. Och det kunde han ju göra
anBpråk på som en rättighet, dä ban var heiiues man.

Hon hade all möda att behärska sig så länge, lils hon blef ensam.
Hemkommen skylde hon på trötthet, för att ostörd få draga sig tillbaka till
sängkammaren. Hon klädde hastigt af sig, kastade sig i sin säng ocb drog
täcket öfver hufvudet. Och så bröt det lös alt det, som samlat sig under
åratal: blygsel, motvilja, ledsnad, siäll förakt, längtan efter ett fullt, rikt
personligt lif — det bröt ut i en ström af bittra tårar.

Hvnrlör skulle hau ock komma hit för att genomskåda liemie ocb döma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free