Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den abstraktion trän tid och ruin, som sker vid inordningen
i det otidliga »jag» i omedelbart själfmedvetande, får sin belysning
genom hänsyntagande till det naturliga retlexionsresultatet vid
tänkandet öfver medvetenhetsyttringarnas tidliga och rumsliga
bestämdhet. Jag reflekterar mig såsom perdurerande i mångfalden
af de vexlande tillstånden. Ilvad ligger i denna perduralion?
Det är gifvetvis ingenting orimligt, att del förutgående och
efterföljande ha samma allmänna bestämdhet, Irols att de såsom
sådana utesluta hvarandra. Detta är icke mera orimligt, än att
hvarandra uteslutande begrepp ha samma generiska bestämdhet.
Man kunde då tro, att det vid jagets perduration blott vore fråga
om jaget såsom i en viss karaktär allmän bestämdhet hos det
föregående och efterföljande inom medvetenhetslifvet. Men så är
icke fallet. Ty med perdurationen förstås, att just det jag, som
var förut, är efteråt. Man tänker sålunda icke på jaget in abstracto,
utan man tänker på det just i sin determination till något
föregående och menar, att det vid denna determination ingår i del
genom efteråt determinerade jaget. Det är, som om man fattade
den liksidiga triangeln såsom vid sin liksidighet ingående i den
oliksidiga. Men detta åter innebär, att man fattar förut- och
ef-teråt-varat såsom vid sitt bestämmande af jaget icke alltigenom
träffande det samma. Detta betyder, att det i sig själft består
oberoende af det efterhvartannatvara, som tillika bestämmer
det-Det är vid sin tidligliet otidligt. Den subjektiva möjligheten af
denna, objektivt sedt, motsägande förbindelse är i det föregående
förklarad genom hänvisning till den omständigheten, att det
otidliga »jag» genom en viss abstrakt betraktelse urskiljes hos de
tidliga medvetenhetsyttringarna. Därmed blir enheten bos det
föremål, vid hvilket det urskiljes, det subjektiva förbindelseledet mellan
dess otidlighet och dess tidligliet. Märk 1111 vidare, att de vexlande
tillstånden hänföras på jaget just såsom perdurerande, alltså just
såsom otidligt vid sin tidligliet. Jaget blir såsom perdurerande
deras »bärare». Därmed är då också sagdt, att de själfva vid sin
tidligliet reflekteras som otidliga.
Alldeles samma resonnemang är alt föra med afseende å
rummet. Den naturliga reflexionen lokaliserar jaget, liksom den
temporalisej-ar det samma, men fattar därvid jaget såsom det
samma i olika rumsdelar. Detta åter innebär, att det betraktas
som i sig själft orumsligt trots rumsligheten, hvilken förbindelse
liar sin subjektiva möjlighet gifven i nyss anförda förhållande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
