Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. En storm och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att komma ned i storbåten och anförtro oss åt den, tills vi nådde
land eller blefvo upptagna af något förbiseglande fartyg. Men att få
båten i vattnet vid denna sjögång var ingen lätt sak, så utsatt som
den var att krossas mot fartygets sida; slutligen voro dock alla
svårigheter öfvervunna, och den ene efter den andre började gå ned i
båten. Det var litet svårt att få ned Burke, som till följd af sin
skadade handled icke kunde hjälpa sig själf, men slutligen var äfven
han nere, och de enda, som voro kvar på fartyget, voro kaptenen,
fru Revel, Daisy och jag.
Kaptenen ville naturligtvis vara den siste, som lämnade fartyget;
jag hade yrkat på att få stanna, därför att jag visste, att mina krafter
skulle komma bra till pass för att hjälpa ned de svagare, under det
att fru Revel, som jag fört upp på däck, blef alldeles ifrån sig af
förskräckelse, när hon såg båten gunga på de höga vågorna, och
rusade tillbaka med sin dotter till hytten, förklarande att ingenting i
världen skulle förmå henne att lämna fartyget.
»Hvad skola vi nu göra med den där dåraktiga kvinnan?» sade
kaptenen, när alla de andra voro nere i båten.
»Det är bara en sak att göra», svarade jag. »Jag skall gå ned
efter henne, och så skola vi fira ned henne, vare sig hon vill
eller inte.»
»Gå då», sade han, »men skynda er.»
Jag sprang ner till fru Revels hytt. Dörren var stängd.
»Öppna genast, fru Revel», ropade jag. »Det är inte ett
ögonblick att förlora.» Men en svag snyftning var det enda svar, jag fick.
Jag hade genast klart för mig, hvad jag skulle göra, ty tiden
medgaf inga vidare ceremonier.
»Gå bort från dörren, Daisy!» ropade jag. »Jag tänker slå
in den.»
Men i detsamma öppnades dörren, och Daisy stod framför mig,
blek och darrande, men jämförelsevis lugn.
»Jag skulle ha öppnat förr», sade hon enkelt, »men mamma höll
fast mina händer. Jag tror, att hon svimmat.»
»Du är duktig, Daisy», sade jag och tog den medvetslösa fru
Revel i mina armar. »Följ mig fort!» Och jag bar min lätta börda
upp på däck.
Repet fästes under armarna på fru Revel, och hon firades
varligt ned i båten, innan hon återfått medvetandet, men nästan
omedelbart därefter slog hon upp ögonen, och när hon förstod, hvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
