| 9 |
Minns du när jag såg dig första gången
djupt i ögat, där den gnista brann,
varav skaparlusten tänds och sången?
Minns du hur jag stred för dig och vann?
Det är längesedan nu. Men åren
dyrbargöra känslorna, som vin,
I mitt hjärta blommar ständigt våren
ung och fager, som då du blev min.
| 10 |
Du har delat mina nätters vaka,
mina dagars tunga grått i grått,
och av allt vad bittert, jag fått smaka,
har du fått din rikt beskärda lott.
Men närhelst jag hungrat, har du närt mig
med din kärleks vita vardagsbröd.
Du har värmt mig vid ditt bröst och lärt mig
vad du visste själv om liv och död.
Livets evighet är livets mening.
Släkten födas, växa och förgå,
men den eld, som vid två väsens ening
kommer släktet självt att fortbestå;
| 11 |
självförglömmelsen i kärleksglöden,
som besjälar älskare och brud,
är den makt, som övervinner döden --
livets skaparkraft är alltets Gud.
När en gång min låga upphört brinna,
under namnet på min urna skriv:
Detta stoft har älskat helt en kvinna,
med den stoftets eld, som var dess liv.
1 NOV. 1918
