Han kommer, hjertats maj - de svalla, blodets vågor.
Och du skall brinna sjelf och du skall tända lågor.
J. D. Valerius
Under männens rådplägning satt Gabriella på sin kammare och begrundade den bittra nyheten om Rosenbergs tillärnade afresa. Det var hennes första sorg, och första sorgen är alltid smärtsam. Hon till och med grät vid tanken på den enslighet, som nu skulle inträda: det var numera knappt möjligt att ens lefva bland Tistelöns nakna klippor - hon ansåg dem för första gången sådana - sedan Rosenberg lemnat dem, och det troligen för att aldrig mera återkomma.
Utan att veta hvad tiden led, satt Gabriella overksam, lutad mot stolskarmen, till dess Erika vid middagstiden kom upp att fråga efter henne.
Birger hade meddelat sin hustru samtalet med Rosenberg och gifvit henne en vink om att troligen något förefallit på morgonen, en sak, den Erika, såsom man vet, redan anat och hvaruti hon vidare styrktes genom Gabriellas frånvaro. För att i denna händelse gagna sin älskling med några välbetänkta moderliga ord, passande efter den vändning saken genom kaptenens egenhet erhållit, gick Erika att uppsöka henne.
"Hvar har du tagit vägen, Gabriella? Jag har ej sett till dig hela förmiddagen. Mår du ej bra?"
"Jo, bevars, men det är så varmt här inne!"
"Det kan jag ej säga: här är rätt kallt. Men något fattas dig - du har gråtit! Säg hvad som händt? Du vill ju icke ha någon hemlighet för mig." Erika upplyfte härvid den sänkta kinden och såg den unga blyga flickan med innerlig godhet i de fuktiga ögonen.
"Det har ingenting händt, söta Erika! Jag är bara ledsen för det Rosenberg, som vi alla hålla af, skall resa."
"Ja, det är visserligen rätt ledsamt: han var en ganska treflig hvardagsgäst. men att säga sanningen, har jag redan ett par veckor undrat på, att vi icke hört denna nyhet. Du vet, att han för närvarande är utan fartyg, och han behöfver således väl de par månader, vi hafva qvar af vintern, för att skaffa sig något. Han kunde i alla fall icke alltid ha blifvit här."
"Nej, det förstås, men jag hörde Birger en gång säga åt dig, att om kaptenen ville föra galeasen, så..."
"... så skulle han få den, menar du? Ja, det var verkligen Birgers tanke, och han har också bjudit den åt Rosenberg."
"Nå?"
I detta enda ord uttalade Gabriella hela sitt oerfarna hjertas oro. Och Erika, som inom sig gillat Rosenbergs handlingssätt och ansett det värdigt en bra karls förlåtliga stolthet, började nu missbilliga det, emedan hon icke kunde lemna Gabriella någon tröst, och hon oroades af den lifliga rörelse, som hos denna förrådde känslans först medvetna tillvaro. Sjelf hade Erika ej erfarit en sådan gryning - hennes ungdom hade varit fattig på kärlek - men hon tänkte: "Har jag ej plockat rosorna, så har jag ej heller sårat mig på törnet!" Det var detta sista hon befarade och ville om möjligt förebygga för sin fosterdotter.
"Du säger ingenting!" återtog Gabriella och fästade nästan bedjande sina blickar på Erika.
"Kapten Rosenberg var tacksam för Birgers förslag, men han kunde icke antaga det, emedan galeasen är för liten för hans verksamhet."
En stark rodnad på Gabriellas kind tydde för den uppmärksamma Erika det tysta, men vältaliga språket af sårad sjelfkänsla; och säkerligen var i denna stund förtrytelsen den öfvervägande rörelsen inom den unga flickans sinne. Då Rosenberg bestämdt afslog att stanna qvar eller hädanefter "resa" från Tistelön, visade han, att han icke satte värde på att vistas der; och man borde således hvarken söka öfvertala honom dertill eller visa hur smärtsamt hans afslag varit. Något ditåt tänkte Gabriella, men hennes vänliga sinnesstämning ändrades litet, då Erika sade:
"Nästa år deremot, då Birger får skonerten färdig, den han nu tänker börja på, kommer Rosenberg tillbaka. Det är så godt som afgjordt, att han skall föra den... Och nu, min Gabriella, torka bort tårarne och kom ihåg, att det icke är bra, att männen få se det vi äro svaga! En qvinna kan aldrig för tidigt vänja sig vid sjelfbeherskning: den kommer henne alltid väl till pass och medför dessutom den förmånen, att vi bli mera aktade och älskade derigenom, att vi med lugn och tålamod bära försakelser, hvilka kosta svåra strider äfven för männen, som böra vara starkare."
Utan att afvakta svar gick Erika ned; men då det högst sällan hände, att hon gaf råd, ännu mindre predikade - ty Erika uppfostrade sin älskling mest genom föredöme och handlingar - så gjorde dessa råd, då de någon gång inträffade, så mycket fördelaktigare verkan. Detta blef äfven nu fallet. Så snart Gabriella såg sig ensam, gick hon fram till spegeln, och hon häpnade sjelf öfver att några timmars oro så kunnat vanställa hennes ansigte.
"Nej, det skall han slippa att se!" sade hon med den lilla förtrytelsens ton, som karakteriserar unga flickor, hvar de nu ock må lefva. "Erika har rätt... hon har sett mera af verlden och vet huru det bör vara. Ingen får se henne gråta, och jag har likväl märkt, att hon ibland gjort det, då hon varit inne i hörnkammarn. Men hvad har jag att gråta för - om han vill resa, så hvem kan hjelpa det?" Och den stackars Gabriella, som ännu icke rigtigt fattade hvad Erikas sjelfbeherskning innebar, började att trotsa sitt upproriska hjerta och sålunda bringa det till tystnad.
Derefter uppenbarade sig i god ordning den gamla konsten att tvätta ögonen med kallt vatten och att framför spegeln bemöda sig att antaga en leende och likgiltig uppsyn. Det är förvånande huru fort äfven en liten oskyldig skärgårdsflicka - endast bekant med klipporna på sin ö och de få resande, hvilka stundom besökt den - kan uppfostras, då kärleken börjar åtaga sig lektionerna. Hundratals saker, hvarom hon aldrig drömt, framställa sig sjelfmant. Hon lär sig lätt förstå dessa små i verkligheten oskyldiga konstgrepp, hvilka först då urarta till behagsjukans högre grader, när det unga sinnet antingen af naturen är behäftadt med fåfänga eller genom smicker insugit den.
Intetdera var fallet med Gabriella, och derför hade hon att tacka Erikas förnuftiga uppfostran, der ej något förekommit, som prisade skönhetens tillfälliga gåfva. Den vackra benämningen "Tistelöns ros" hade hon aldrig öfvertänkt. Hon ansåg den såsom bibehållen genom vana från hennes barndom och att deruti låg ingenting smickrande.
Det var dessutom ännu en sak, som bevarade Gabriella från fåfänga, nemligen att hon saknade tillfälle till jemförelser. Hon gjorde visserligen under de senare åren hvarje sommar en resa med Erika till Göteborg, men hennes sinnen voro då så fullt upptagna med att betrakta stadens märkligheter, bodarnes rikedom och det lifliga folkvimlet, att hon alls icke kom att fästa sig vid fruntimrens utseende. Således, om anlag till detta fel än funnits, hade det ej hunnit rotfästa sig eller skada den moraliska skönheten i hennes unga och lättböjliga sinne. Men tiden för hjertats första uppvaknande hade kommit och med den hela för- och eftertruppen af nya känslor, nya tankar och till och med nya begrepp.
"Icke kan jag ha den här otäcka halsduken!" sade vår unga hjeltinna för sig sjelf och märkte för första gången, att den gulrosiga madras-duken fasligt missklädde henne. Birger hade just icke mycken smak då han köpte den. "Men om jag nu skulle ta den lätta röda silkes-schaletten, så frågar Erika mig visst hvarföre jag gjort det". Och nu rodnade Gabriella framför spegeln vid det svar, hon hade att gifva, i fall hon nemligen skulle tala sanning - och ljuga hade hon ännu icke lärt sig.
Emellertid framtogs och pröfvades, naturligtvis endast för ro skull, den röda silkes-schaletten; men nu blef också frestelsen alltför stor, ty skenbarligen fingo kinderna en annan färg, och utom det att den gula duken kastade en gul skugga öfver ansigtet, var den allt för stor. Den var rigtigt "bulsig", huru den än fästades om halsen. Efter ännu ett par minuters öfverläggning med spegeln blef det omöjligt att skiljas från den röda; och sedan beslutet en gång var taget att trotsa det värsta, en frågande blick eller en muntlig fråga af Erika, så ströks håret i ordning, arbetet togs på armen och med en min, som temligen lyckligt återgaf den tillärnade bekymmerslösheten, gick Gabriella ned.
Men, ack, huru länge vara äfven de bästa föresatser! Då Rosenberg inträdde och fästade på henne sina vackra ögon, i hvilka ett stort allvar och en innerlig känsla uttalade sig, var det ej då förbi med Gabriellas mod och konstlade likgiltighet? Varma purpurflammor brunno på hennes kinder, och äfven om Erika ännu en gång hviskat henne i örat: "Männen böra ej få se hur svaga vi äro!" hade hon ej kunnat hämma den frambrytande tåren, hvilken med en så behändig rörelse som möjligt uppfångades af den lilla handen.
Vid bordet var det tystare än vanligt. Haraldsson, som af Birger hört Rosenbergs beslut att resa, tyckte just hvarken väl eller illa om det. Han hade helst sett, att kaptenen förklarat sig, om han hade några tankar på flickan, men i alla fall skulle det icke brista den rike Haraldssons dotter att alltid få en man. Saken finge vara: han hade ej så brådtom att blifva af med sin bästa skatt. Alltså visade gubben en fullkomlig likgiltighet för nyheten om Rosenbergs uppbrott.
Anton, hvilken deremot icke hört det minsta, emedan han strukit ute hela förmiddagen frågade hvarföre alla voro tysta som gåtor.
"Vet du icke, att vi förlora vår käre gäst?" sade Erika, som alltid hade sin jemna fattning.
"Nej, skall Rosenberg resa?" Anton såg frågande på kaptenen, hvilken besvarade frågan med en kort uttrycksfull nick.
Sedan blef det åter tyst. Men Anton fick ej ögonen från Gabriella. Det var något inom honom, som sade, att mera förefallit än hvad han fått veta, och han föresatte sig att taga reda derpå, ty i alla frågor, som rörde den älskade systern, led han ej af slöhet.
Sedan bordet var aftaget, skingrades hushållet som vanligt, och blott Gabriella qvarstannade för att arbeta vid sitt sybord. Kanhända tänkte hon, att kaptenen i dag, såsom han stundom brukade, skulle qvardröja; men han gick, och endast Anton återkom för att liksom vanligt sysslolöst bortnöta eftermiddagen i spisvrån, en plats, hvilken företrädesvis behagade honom under den tid af året, då han ej kunde sitta på bryggan och meta.
"Är du icke sömnig, Anton?" frågade Gabriella, som i sin närvarande sinnesstämning helst ville vara ensam.
"Nej, jag är icke sömnig."
"Tag dig då åtminstone något att göra och sitt icke och se på mig!"
"Hvarför icke det? Jag ser hellre på dig än på något annat: du gör mig aldrig ledsen."
"Ja, men du gör mig ledsen, Anton, om du ej tar ögonen ifrån mig."
"Fy, skäms, var icke sjelfsvåldig! Tål du ej att se på, eller vill du icke unna någon annan den glädjen än kapten?"
"Kapten - han bryr sig ju alldeles icke om mig!" utbrast Gabriella och började verkligen likt ett retadt barn att gråta ut sin smärta.
Tårar var något, som den veke Anton ej kunde uthärda. De framkallade alltid en medkänsla hos honom, och för att på sitt sätt trösta och förströ Gabriella, började han att med sakta röst sjunga sin visa om necken - den älskade hon ju så mycket, och emedan han aldrig plägade sjunga inne i rummet, var det ett stort bevis på hans goda vilja och begär att trösta henne då han nu gjorde det.
"Gråt icke, Ella", sade han, "jag vill ej se det! Tårar har jag nog sjelf. Jag tycker ej om tårar. Annars borde jag gråta natt och dag, men jag sjunger i stället:
Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:
Jag är den stackars necken i böljor de blå,
I forssar och stridande strömmar.
Min boning den ståndar allt under en bro,
Der ingen kan gånga, ej heller kan ro,
Och ingen kan få hus öfver natten.
"Icke den, käre Anton! Du sjunger ju så sorgligt som om du sjelf vore den klagande necken. Jag blir bara ängslig af det der."
Men Anton, intagen af egna tankar, hörde ej mera på Gabriellas missnöje, utan började sin andra älsklingssång:
"I hafvet är jag född, och der är jag buren
Och der hafver jag mina hofkläder skuren.Min fader och min moder äro böljorna blå,
Mina vänner och fränder äro stickor och strå.Det är så oroligt i hafvet att bo:
De äro så många, som öfver oss ro."
"Anton, Anton!" utbrast Gabriella och sprang upp, då hon med stor förundran varseblef, att Antons ansigtsdrag uttryckte ett obeskrifligt lidande och ett par tårar rullade utför hans bleka, insjunkna kind, då han i saktare ton upprepade:
"Det är så oroligt i hafvet att bo:
De äro så många, som öfver oss ro."
Och ynglingens hufvud nedsjönk på bröstet. Ett djupt tungt andedrag smög öfver läpparne, hvilka nu tystnat.
"Drömmer du, söte Anton?" frågade Gabriella ängslig... "Hvad går åt dig? Sjung aldrig mera den stygga visan och tänk ej på necken - han har det kanske icke så illa."
"Mycket värre, mycket värre!" svarade Anton med ett sällsamt uttryck i rösten.
"Mycket värre säger du - huru vet du det, käre Anton?"
"Skulle jag icke veta det... Låt mig vara!" och han bortsköt Gabriella och såg på henne med en blick, som förrådde ovanlig sinnesförvirring. Han strök med handen öfver pannan, liksom han bemödat sig att ordna sina tankar, men de lågo dunkla och bundna, och den stackars Antons hufvud svindlade under inflytelsen af de underliga föreställningar, hvilka stundom hemsökte honom.
Gabriella stod stum. Men nyfikenheten besegrade fruktan. "Huru kan du veta, Anton, säg mig hur du vet, att det är så illa med den arme necken?"
"Du plågar mig!" svarade han i nästan jemrande ton. "Jag har ej sagt det för någon, men efter du ser så på mig, skall du få veta, att jag utrönt huru jag blef bortbytt vid min födelse. Jag är icke Anton - det är han, som klagar der nere - jag är necken som klagar här uppe för det jag blifvit dömd att vara skild från min fader, och min moder, de blå böljorna. men det är en stor, stor synd, som skiljer mig från dem; och innan den är rentvättad, får jag ej återvända."
"Min stackars, stackars Anton!" klagade Gabriella deltagande. "Du är nu åter sjuk... ditt hufvud brinner."
"Ja, Ella, det brinner förskräckligt derinne - så gör det nästan alltid, fast ni ingenting märker. Men bry dig ej derom, du, och tala ej om för någon hvad jag förtrott dig! De skulle då åter säga, att jag vore fånig, och du ser nog, att jag är klok och stilla."
"Men dina inbillningar, Anton! Necken fins ju egentligen icke. Historien om honom, liksom om elfvorna och hafsjungfrun är bara folksägner. Både Erika och Rosenberg påstå, att det är så, och jag tror så med."
"Tro hvad du vill, men det är inga inbillningar, utan rena sanningen. Men var ej rädd för mig för det att jag är necken, och inbilla dig ej, att jag utan lof återvänder till mitt hem! Nej, jag skall först fullborda något, och kan jag ej det, så får jag gå här och lida i evighet... Men trösta dig, Ella, min förlossning kommer väl en gång; och kommer den ej, så är det blott för din skull jag försakar den."
Nu ryste Gabriella. Hon förstod att en smärtsam sinnesförvirring herskade inom broderns själ, och ändå talade han så lugnt och stilla som om han varit alldeles klok. Det inverkade djupt på den unga flickans sinne: hon kände sig intagen af en hemsk känsla och kunde ej förklara hvarföre hon indrog sig sjelf i Antons sjuka inbillningar. Men hon gjorde så: hon kände, utan att hafva erfarit det, att all lycka måste vara ovaraktig och att lifvet, som hon hittills endast sett i ljus färg, säkert hade många mörka sidor.
"Stackars Ella", sade Anton, hvars drag efter han återtogo sin vanliga slappa tröghet, "jag har bedröfvat dig... Men tala nu om kapten, så blir det bättre! Lofva mig ändå först, att du tiger med det, jag förtrott dig, ty om du förråder mig, kan jag aldrig mera älska dig, och då skulle jag lida ännu mera än nu."
"Var säker, att jag skall tiga, Anton - du vet, att jag kan det! Men så skall du också lofva mig att slå bort dina tokiga tankar, ty jag blir både förskräckt och bedröfvad, när du talar så."
"Frukta icke, att jag skall skrämma dig! Du vet nu hvem jag är, men det blir en hemlighet mellan oss, som vi aldrig röra på... Nå, låt mig nu veta om det icke förefallit något mellan dig och Rosenberg?" Och strax var den olycklige Anton med ens från sitt eget jemmerfulla öde; alla hans sinnen tycktes spända för hvad han väntade få höra af Gabriella.
Men hon upprepade blott hans egna ord: "Hvad menar du - hvad skulle ha förefallit mellan mig och Rosenberg?"
"Något - icke vet jag, men jag vill veta det."
"Jag försäkrar dig, Anton, alldeles ingenting! Han yttrade blott i dag på morgonen några ord, som jag icke förstod. Men jag gick min väg, för det jag blef fasligt orolig och det ville jag icke låta honom se."
"Jaså, nu förstår jag!" yttrade Anton med en belåtenhet, som vittnade om att han, hvilket ej sällan hände, kastat en redig blick öfver verkliga förhållandet. "Birger sade, att kapten kommer tillbaka om ett år, och så länge kan du väl tåla dig. Du ser åtminstone, att det ej är till pengarne han friar. Jag tycker om Rosenberg, och jag blir mycket lugnare till sinnes, när du är hans hustru, för då är du i säkerhet och har en beskyddare, hvad än må hända. Och förmögenhet skall icke tryta, ty jag behöfver icke mycket, och du vet väl, att jag en gång ej tar något med mig. Jag lemnar till dig den lotten, som jag kan ta ut. Men först bygga vi skonerten, och fast jag annars aldrig arbetar, vill jag då försöka, ty skonerten blir Ellas hemgift. Så mycket begriper jag."
Gabriella fann sig af hvad hon nu hörde nästan mera förskräckt än af Antons föregående förtroende. Det kunde hon anse för hvad det var: en följd af hans sinnesrubbning! men detta hade säkerligen varit före på annat håll, innan Anton så bestämdt kunde yttra sig deröfver. "De" - Gabriella inskränkte sig i sin blygsamma förvirring till denna benämning - "de ha då förmodligen allesammans tänkt, att sådant kunde hända." Lyckligtvis besparades hon något svar på Antons upplysningar genom den välkomna händelsen, att Birger inträdde och strax derefter Rosenberg.
Det var alldeles skumt i rummet, och Gabriella önskade inom sig, att Erika rätt länge måtte dröja med ljus, ty kaptenen hade satt sig helt nära henne; och om han nu finge se hennes ansigte, så röd och tårögd som hon var, hvad skulle han då tro, och hvad skulle Erika tänka? Hon önskade, att Anton tegat, men det var blott en ytlig önskan, hvarmed hon sökte dåra sig sjelf, ungefär så som när ett barn säger sig icke vilja ha en sak, hvilken det högst efterlängtar. Gabriella var ännu så godt som ett barn, men i hennes själ fans ändå en glad rörelse, en tillfredsställelse med de nyheter, hvarom Anton upplyst henne.
Emellertid svarade hon bakvändt på de frågor, Rosenberg gjorde, och för att slippa både hans och Erikas blickar, tog Gabriella den säkraste utvägen, nemligen att begifva sig till sin kammare, der hon förblef hela aftonen, men icke ensam: hennes lifliga, varma inbillning målade henne en ny verld och den så leende och brokig, som den någonsin lefvat i ett sextonårigt flickhufvud. Hon kände nu hvad ordet framtid ville säga. "Ack, den som redan vore inne i framtiden!"
Huru många qvinnor ha ej haft samma önskan och, när de ändtligen hunnit öfverlefva middagen af sitt lif, åter suckar: "Ack, om det vore i ungdomens morgon!"
Rosenberg gick icke alldeles lugn till sängs. Han insåg, att Gabriellas smärta öfver skilsmessan lärt henne fatta sina egna känslor. Handlade han rätt i att lemna henne utan att med ett ord försäkra henne om tro och tillgifvenhet? Kunde han bygga på ett barns känslor, då intet löfte förljufvade väntans långa tid? Kanske icke - men hellre än att tala nu, ville han underkasta sig det värsta. Gabriellas närvarande smärta syntes den hederliga kaptenen en jemförelsevis ringa sak mot ett helt lif af ånger och missnöje. Och således fick det stå i Herrans hand.
Endast några dagar ännu qvarblef Rosenberg på Tistelön, och under dessa erbjöd sig intet tillfälle, om han än velat finna det, till något förtroligare meddelande, ty Erika lemnade ej sin älskling ur sigte. Men afskedsstunden - afsked hafva, såsom man vet, alltid något skakande med sig, och Rosenberg motstod ej dess hemliga magt - afskedsstunden var vigtig.
"Farväl, mamsell Gabriella!" sade han med en rörelse, som gjorde rösten, om än icke darrande likväl otydlig... "Glöm mig icke för snart! Ett år är ju icke en så lång tid. Om Gabriella innesluter mig i sina böner, välsignar kanske Gud mitt förehafvande."
"Jag vill gerna..." Den upprörda, förvirrade flickan kunde ej säga mera. Men Rosenberg såg hvad som föregick inom hennes hjerta, och tryckande båda hennes händer varmt mellan sina, hastade han ned till bryggan, dit hela familjen beledsagade honom under hjertliga önskningar om lycklig återkomst.
Petter Lindgren, hvilken ej kunnat förmås att lemna sin herre, slöt
tåget med fiskare-Kajsas Lena, också en fager skärgårdsmö, som
utgjorde ett slags sällskap åt Gabriella. Lena var Petters ögonfägnad,
men hans herre var honom kärare, och hos honom glömde han snart sina
förströelser på landbacken.
