Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur växlande och rikt kunde det ej bli,
som ännu låg framför mig. Och hon
däremot — — —! Hon hade intet
mera att hoppas på här i livet, intet att
önska, intet att längta efter. Den ena
dagen skulle gå som den andra, likt
de lätta, intetsägande kulorna i
nunnornas radband, ända tills den sista
kulan fallit, och Fader Död förbarmar
sig över henne och lägger korset
mellan de stelnade händerna på hennes
kalla bröst.
(”Mitt Hem’’.)
Varför fru Håkansson gick in i
rösträttsföreningen.
Den under de senaste åren bland
socialt och politiskt intresserade kvinnor
stående frågan: »Är ni medlem av
rösträttsföreningen?» hade äfven riktats till
fru Håkansson, känd som en synnerligt
dugande och redbar självförsörjande
kvinna. Men fru Håkansson svarade
nej och lät sitt nekande åtföljas af en
energisk motivering:
»Nej, jag tackar, jag varken är eller
någonsin kommer att bli medlem af den
där föreningen. Och jag begriper inte
hvarför man skall bråka med sådant som
man inte är tvungen till. Männen ha
skött om världen hittills — så gott de
förstått, hoppas jag — och åtaga sig nog
bestyret hädanefter också, bara de få göra
det i ro och fred. Fruntimmer ha väl
tillräckligt att sköta ändå med hus och
hem och man och barn — och
tjänstfolk se’n! — utan att också lägga sig i
politiken. För min del har jag fullt
upp att göra med att sköta mitt
pensionat — fjorton bäddar är inte
småsmulor att hålla reda på. Och när man
som jag är ensam om att försörja och
skaffa uppfostran åt fyra barn, så gäller
det minsann att hänga i både dag och
natt utan att förstöra tiden med spring
på politiska möten. Gott en kan få
tillfälle en söndagseftermiddag att slinka
in i Guds hus och höra en aftonsång.»
Några månader senare anmälde fru
Håkansson sitt inträde i stadens F.K.P.R.
»Tala om för mig orsaken till denna
glädjande omvändelse», bad föreningens
ordförande.
»Ja gärna — och låt andra få del af
den också — jag är skyldig ett
försoningsoffer», svarade fru Håkansson och
makade sig tillrätta i soffhörnet. Ni
känner ju mina omständigheter, men i alla
fall är det kanske bäst att jag relaterar
dem för att klara sammanhanget. Min
man övergav hemmet för tolv år sen
efter att ha förstört pengarna jag fått
efter min far och lämnade mig ensam
med fyra små. Min mor och jag
flyttade då tillsammans och satte upp ett
pensionat. Detta gick riktigt bra några
år, ända tills min mor dog. Det föll
mig aldrig in att jag inte hade full
äganderätt till mitt mödernearv. Nej,
det har ni visst inte, upplyste juristen
jag vände mig till för att få råd, ni är
icke änka, icke frånskild, har icke
äktenskapsförord eller boskillnad och i
testamentet finns ingenting om att er mors
kvarlåtenskap skall tillfalla er ensam
och vara undantagen er mans
förvaltning. Ni har rätt att efter företeende
av intyg om medellöshet utfå så mycket
av er mors kvarlåtenskap att ni och
barnen icke lida nöd. Men er man såsom
er målsman är ensam berättigad att
uppbära och förvalta arvsmedlen efter er
mor. — Jag blev som förlamad och på
min fråga om vad som vore bäst för
mig att göra, rådde han mig att söka
skilsmässa, ehuru jag naturligtvis borde
ha gjort det innan min mor dog. Då
min man vistades å okänd ort, skulle
jag låta lysa efter honom i tidningarna.
Ifall han icke lät höra av sig inom ett
år, så skulle jag vara fri. Men om han
får se efterlysningen och kommer hem
och tar alltsammans? Häradshövdingen
ryckte på axlarna: Ja, den risken
löper ni ju.
Det gick som jag fruktade —
fortsatte fru Håkansson sin historia — min
man kom hem, han var inte längre borta
än i Kristiania. Han hade plats som
bokförare hos en änka, som hade någon
sorts affär. Pengarna fick han rubb
och stubb och gav sig av igen för att
bli delägare i änkans affär. Barnen och
jag skulle komma efter, hettes det.
Detta var således resultatet af mina
hederliga föräldrars livslånga arbete och
sparsamhet, att en främmande karl skulle
i ett främmande land med en
främmande kvinna förslösa vad de med möda
skrapat ihop, under det att deras enda
barn fick nästan lida nöd.
Sådant kallas »förvaltning».
Skilsmässa ville han inte höra talas
om. Lyckligtvis fick jag behålla
möblerna, antingen Håkansson glömt bort
dem eller tyckte att jag kunde få några
smulor med av arvet. Så blev det att
fortsätta med pensionatet — människor
tyckte att jag lidit orätt och voro snälla
emot mig — och bra har det gått, två
av barnen kunna redan försörja sig
själva. Jag har haft gott mod och när
det ibland motat har jag bara tagit nya
tag med friska krafter, men i dag tröt
mig tålamodet riktigt — jag har inte
en gnista kvar — —»
Fru Håkansson måste svalka sig med
ett glas vatten, innan hon kunde
fortsätta:
»Det är så, ser ni, att jag i höst
ämnar utvidga mitt pensionat och har hyrt
en våning som gränsar intill min. Till
den nya lägenheten hör en telefon som
jag ville övertaga. Så går jag i dag till
telefonbyrån för att få kontraktet
överflyttat på mig. — Är ni ogift? fick jag
till svar på min förklaring. — Nej. —
Är ni änka då? lydde nästa fråga.
Tveksam om vad jag skulle svara, då jag
inte på fem år hört av min man,
frågade jag vad det hade med saken att
göra, då det var jag som både skulle
begagna och betala telefonen. Men så
enkelt var det inte. — Om ni har en
man, så är det naturligtvis han som
skall underteckna kontraktet. — Men
jag har ingen aning om hvar han finns,
svarade jag som även började bli otålig
— skulle jag kanske hämta hem honom
från Amerika eller Australien för att
underteckna ett telefonkontrakt? — Ja,
som ni vill, men ert namn — en gift
kvinnas — duger inte — sådan är
lagen. Den unge mannens ton var
obeskrivligt överlägsen.
— Är lagen verkligen sådan, svarade
jag, så är det på tiden att den blir ändrad
— och så gick jag hit för att bli
inskriven i rösträttsföreningen. —
— Duger inte! utbrast fru Håkansson
bittert. — Det kändes som om jag fått
ett slag i ansiktet, så blygdes jag, då
jag smög mig ut. Alla dessa tunga år
har jag redbart sträfvat för att försörja
de mina och skaffa barnen en god
uppfostran, har punktligt fullgjort min
skattskyldighet till stat och kommun — och
så blir jag behandlad som ett omyndigt
barn eller som en förbrytare. Är
Sveriges lag sådan mot Sveriges kvinnor,
så är det sannerligen på tiden att vi
sammansluta oss för att få den ändrad
i enlighet med rättvisa och sunt förnuft,»
Och så gick fru Håkansson sin väg
med rakare nacke och fastare steg än
vanligt — hon hade tydligen kommit
till insikt om sitt människovärde, fastän
hon var gift. Frigga Carlberg.
Våra tjänstflickor.
En solidar-opponent.
Elsa Törne är för närvarande ute
och går i de danska tidningsspalterna,
och bland annat upptar i sista
numret av Politiken fru Emma Gad de
med tjänstefolksproblemet
sammanhängande Solidarprinciperna till
skärskådning. Någon sympati kunna de
knappast påräkna från den danska
författarinnans sida och hon uttalar
genast sina dubier att det nya systemet
skall ställa sig billigare än det gamla
även om en tjänstflicka enligt den
anställda beräkningen skulle kosta över
tusen kronor om året. I varje fall —
fortsätter hon — finns det emellertid
gott om fruar, som trots allt fagert tal
tills vidare hålla fast vid den gamla
ordningen, som, även om den vållar
en smula jungfrubekymmer, dock
skonar dem från att komma hem till en
kall och övergiven bostad, där de
själva måste lägga veden i kakelugnen.
När författarinnan vidare i varma,
uppmuntrande ordalag påpekar att det
enda sättet för husmödrarna att på en
gång få det husliga arbetet utfört och
utveckla sin själ och sina samhälleliga
intressen, är att stiga upp klockan sex
om morgonen och börja arbetet
klockan sju, så fruktar jag att icke så få
stockholmskor helst ta avstånd från
denna hemmens pånyttfödelse.
Köpenhamnskorna kan jag i varje fall
svara för. De tycka i regeln bättre
om att roa sig sent om kvällarna än
att sörja för eget och andra hems
pånyttfödelse klockan sju en iskall
vintermorgon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:52:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1908/0014.html
