Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid samma tid, som Lambert Velamsson hade sitt oväntade
möte med Gösta Svan, sutto i en av de inre kamrarne i
Söderköpings Franeiskanerkloster tvenne män, båda i munkdräkter,
till vilka i be att nu få föra läsaren. Den ene av dem är oss
redan bekant; det är konung Sigismunds biktfader pater
Lanterna, vilken av Mala Spina på senare tid övertagit ledningen
av de mot Jakob Bagges kyrkorov riktade planerna. Den
andre är en munk, med vilken vi hittills icke haft anledning att
sysselsätta oss, men då han i det följande kommer att spela en
icke oviktig roll, anse vi oss böra nu närmare presentera honom
för läsaren.
I Söderköping är han stadens fasa, allmänt känd under
namnet »den spökande munken». Härvid är att märka, att de goda
Söderköpingsborna anse honom vara en osalig ande, ett spöke.
Men vi se nu själva, att han verkligen är av kött och blod, om
det än är klent beställt med båda delarne, att döma av hans
nästan omänskliga magerhet och spöklika blekhet. Tiggaren
MaPkus var dock en bland de ytterst få, som hade reda på
»spökets» mänskliga natur, såsom vi kunde förstå av samtalet vid
stenröset.
Söderköpings Franeiskanerkloster indrogs till staden av
konung Gustav I, men under hela hans regering funnos dock där
ett ringa antal äldre munkar, vilka av konungen erhöllo ett
knappt tillmätt livsuppehälle. Det samma var förhållandet
under kung Eriks tid, då klostret blivit förlänat till en medlem
av Sparre-ätten. Men munkarnes antal hade då sammansmällt
till 3 eller 4 stycken, vilka betraktades såsom länsherrens
nådehjon. Under Johan III;s regering fick, som bekant,
katolicismen åter luft i Sverige, och nu började klostret i Söderköping
ånyo att blomstra. Jordegendomen behöll visserligen Sparren,
men klosterbyggnaderna fylldes åter av munkar, vilka levde
dels av tiggeri, dels ock av inkomster, stundom ganska rikliga,
vilkas rätta källa aldrig blivit nöjaktigt utredd. Men några år
före konungens död inträffade ett omslag i hans tänkesätt. Je-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
