Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wipplustig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu var dit en god halk mil eller s&, och innan
Wipplustig hunnit halkva vägen, blek det skumma kvällen.
Mycket mörkt var det icke, ty fullm&nen sken klart
ökver lök och toppar. — Natten är vacker — tänkte
Wipplustig; — jag lägger mig att sokva här bredvid
landsvägen. — Och sä lade han sig med skåpet till
hukvudgärd.
Trött var Wipplustig, men sokva kunde han icke,
han tyckte, att det var något högt till taket. — Det är
för besynnerligt — sade han till sig själf — hur månen
ser på mig med sitt stora, trinda ostansikte. Jag kan
tydligen se gubben och gumman. De borde tacka mig
för att jag ljugit så vackert om dem för det enfaldiga
folket.
Mångubben och mångumman svarade icke. Det var
tyst, tyst, tyst i himmelen och på jorden. Nattens stora
lykta gick sin ljudlösa väg öfver det blå hvalfvet och
fördunklade stjärnornas sken.
Det förargade Wipplustig, att månen beständigt sfig
på honom och ej lät honom sofva. — Hvarför ser du på
mig? sade han.
— Stackars slarf! — sade månen.
— Hvad för något? — utropade Wipplustig. —
Öfverfaller du mig med otidigheter? Är jag icke en
konstnär? Är jag icke den rikaste och mäktigaste man
på jorden? I mitt skåp får jag rum för all världens
härlighet; arméer och flottor lyda mitt bud, konungar
och kejsare sätter jag af och sätter dem till efter mitt
goda behag...
— Stackars slarf! — upprepade månen.
— Nej, den har då inte så mycket förstånd som en
mässingsknapp! — utropade Wipplustig. — Hvem står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
