Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Titians första kärlek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TITIAN.
Han ser det — ser det åter... det är hon!
Och evigt hon! Stenhjärtat känner det —
den hårda klippan ser att det är hon!
Bartholo nedfäller gardinen.
Ja, jag har fångat dig, du höga väsen,
du San Stefanos bild, jag fångat dig!
Min duk har lif! Min färg har andedräkt!
Min bild har själ! Min konst har vingad flygt!
Jag har från andars värld i verkligheten
nedkallat idealets gudahamn!
O jag är lycklig — öfversäll, min far!
Jag känner att jag dock är målare!
BARTHOLO
förbluffad.
Du är så fan ej. Har då belsebub
lifslefvande i pojkens hjärna farit?
Du målare, du som frivilligt nyss
dig egnat åt det ädla garfvaryrket?
TITIAN.
Ah, det var då jag missförstod mig själf.
Nu vet jag, nu, nu har ni själf mig sagt,
att alla dessa bilder äro hon,
och alla dessa bilder ropa högt:
du är en målare! Ah, målare!
Förstår ni det, min far! En målare!
Ut måste jag — ut bland natur och mänskor,
att ropa högt, som bilderna, till världen
och till mig själf: jag är en målare!
Ilar ut.
HOOYER
COLLECTION
2. — Dr am. dikter. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
