Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Titians första kärlek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte scenen.
BARTHOLO och SYLVIA draga sig åt sidan. TITIAN
inträder, utan att bli dem varse.
TITIAN.
0 helgon, helgon, gören mig ej blind,
vansinnig och förmäten och förlorad
1 ruset af så plötslig äras glans!
Venedig jublar — jublar öfver mig!
Jag slet mig lös från tusen armars famntag
och tusen stämmors lefverop, för att
här böja knä för dig och tacka dig,
du bild af henne, som min pensel eldat,
och lägga all min storhet för din fot,
liksom en blomma inför vårens anlet!
Titian har knäböjt framför mellersta taflan. Sylvia framträder från
sidan och fäster på hans hafvad en krans af gnid.
SYLVIA.
Förunna mig att sira dessa lockar,
dem nyss Venedigs skönsta lager sirat,
med denna krans af guld — ovissnelig
och glänsande som namnet Titian!
TITIAN
nppst&r häftigt.
Är det en dröm? Är det en andesyn?
Det är då du — du milda, underbara
änglagestalt från San Stefanos tempel?
Du, som jag sett i hvarje ögas glans?
Du, som jag målat i hvar himmelsk bild?
Det är då du? — O fly ej mer från mig!
Dröj evigt kvar! — Min ängel evigt var!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
