Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gröna kammarn i Linnais gård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hör på, svärkar, månne det inte hampar sig
bättre att jag kår kusin Ringa på min lott? Söta, rara
svärfar, jag skall akta henne som ett löskokt ägg, kortfor
kaptenen, högst missnöjd med sin andel i slädpartiet.
— Kör på, kusin Winterloo, hästarna bli yra, och
m:lle Triste-Ruban är rädd att de skena! utropade
öfver-sten brådskande.
— Rädd att de skena! mumlade Winterloo förargad.
Jag skall, katten förblistre mig, lära henne att skena!
Därpå klatschade han på kampen allt hvad han
förmådde och försvann i snöyran med sin olyckliga
dam, hvars oblida stjärna sålunda lät henne med sina
kavaljerer på detta ka tala slädparti komma ur askan i
elden.
Mot all förväntan fick alltså Lithau Ringa på sin
lott. Den lilla fröken såg för rolig ut i sin svarta
öfver-snögade fårskinnspäls och hoppade muntert i den smala
bondsläden, medan arkitekten tog plats vid hennes sida.
— Det tycks vara vårt öde att ströfva omkring i
yrväder, anmärkte Ringa, ej utan en liten körlägenbet,
som klädde henne körträkfligt.
— Och likväl komma lyckligt i hamn, svarade
arkitekten, i det han lät hästen trakva tätt ekter ökverstens
släde. — Linnais solsken vore ej hälkten så vackert, om
det ej sken ekter mulen himmel, tilläde han. Goda
stjärnor lysa ökver fröken Ringas stigar.
— Om vi ändå hade Mefisto med oss! Jag är rädd
att vi åka vilse i yrvädret.
— Är fröken rädd att åka med mig?
— Inte just det... inte alls; men se huru gnistorna
ännu flyga kring Syrjänkoski!
— Vi skola hålla oss tätt efter öfversten. Fröken
har då alltid sin rätta beskyddare nära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
