Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Bref från fröken Kerstin Fleming till hennes moder fru Anna Gyllenbögel, född Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
128 UNGDOMSDRÖMMAR
sitt rum annars än till kyrkan, dit hon i vackert väder
låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan intet nog för-
tälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag
kom som en ljusens ängel till Ebba i denna ensligheten
och skulle nu göra all min flit att få henne glader igen.
Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på
blommor, när man i unga år mister sin hjärtanskär.
K. fru Moder skall tro, att vid dessa orden kommo mig
tårarna i ögonen, efter jag nogsamt visste huru kär
drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste
taga gamle kung Gösta.
Jag undrade vid mig själf huru jag skulle finna
Ebba i denna pröfningstiden, och var mer rädder, än
min sed annars är, att frambära ärendet mitt, för hvilket
jag var kommen den långa vägen. Hon var fast mager
och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig,
såsom hon alltid varit. Jag tänkte, när jag såg henne,
på de djupa sjöar, som hvila så lugna mellan de gröna
kullar, att ingen vet de vågor, som där kunna häfva sig
upp i stormen, änskönt djupet har frid. När hon såg
mig, vardt där i förstone ett så klart solsken i hennes
fagra anlete, att jag tänkte: nå gudskelof, ännu kan hon
töa, när där kommer vår efter vinterfrost. Men i det-
samma tänkte jag, att det jag med mig förde var icke
allenast snön på blommorna, som drottning Karin sade,
utan fastmer hårda haglet, och det stack mig som en
lansspets i hjärtat.
Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn,
förmärkte jag snart, att hon var rädder för det jag hade
att säga henne. Hon kände det som en varsel, att jag
talat med den hon tänkte på dag och natt, därför und-
drog hon sig att i enrum med mig tala, som hon gjorde
så gärna förr, och intet var jag så dristig heller att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
