Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Förbytta roller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och päron; Verna, denna gång utan bindel, hade uppsamlat
en del af de frukter som fallit till marken. Gång
efter gång afbröt hon sitt arbete för att lyssna på naturens
röster omkring henne. Hon kunde ej lösslita sig
från den föreställningen, att rosorna dock engång skulle
tala, när våren kom. Hvarför var det så långt till våren?
– Barn – sade Rebecka, alltjämt förklarande sina
ord med tecken, och hon uttalade detta barn, såsom
skulle hon sagt: eders kungliga höghet! – förstår du nu
hvad du härtills saknat? Förstår du nu, att du hör?
– Ja, tecknade Verna, nu förstår jag det. Nu vet
jag hvarför han grät.
– Tänker du ännu på den unga karlen, som var
här vid rosentiden?
– Vid rosentiden? Ja.
– Man skall icke tänka på unge krigsmän. De komma
och gå, säga mycket och glömma fort. Det har aldrig
varit lyckligt för din släkt, att tänka på krigsmän.
– Han spelade, han sjöng och jag kunde ej höra
honom. Han sade mig de skönaste ord, och jag förstod
honom icke. Jag var mycket olycklig då, och jag visste
det icke.
– Du såg på hans läppar?
– Jag förstod icke allt. Han sade så mycket, som
du aldrig sagt!
– Tänk ej mera på honom. Du minns huru din far
blef utom sig den morgonen. Den unge karlen liknade
en man, som var hans dödsfiende. Nej, tänk ej på
honom, han kommer aldrig tillbaka.
– Han kommer nog.
Rebecka kände en flyktig ansats af draklynnet, men
lugnade sig och fann rådligast att åter afbryta ett farligt
ämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
