- Project Runeberg -  Sägner i dimman /
109

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Fröken Drifva

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rutig bomullsklädning och en något sliten grå schal
såsom enda skydd mot aftonkylan. Hennes häst var ett
vackert djur, som hon smekte med synbar förkärlek;
den ensitsiga schäsen nästan en lyxartikel i dessa aflägsna
bygder.

Jag misstänkte vid första ögonkastet att vi
någon-städes hade sett hvarandra förut, och vissa vigilanta
rörelser återkallade i min hågkomst ett barndomsminne.
Men den person jag nu hade framför mig var betydligt
fylligare, hon hade ingenting själfsvåldigt i sitt sätt, hon
talade till oss ett vårdadt språk. Jag tvekade om jag
icke möjligen misstagit mig, när jag hörde henne säga
till vår kusk på finska:

— Står han där rådlös! Prof var han icke sina
tömmar, innan han begifver sig på väg? En tjärmila,
säger han? Liksom man icke i denna årstid skulle åka
förbi femtio tjärmilor! Men då stiger man af och leder
hästarna förbi det farliga stället. Tag djuren vid tygeln
och led dem med vagnen ur diket, men drumla icke,
de äro vilda ännu. Jaså, går det icke? Det skall gå.
Är han rädd, skall jag hjälpa honom.

Jag hade hört och sett nog. När vår
beskyddar-inna med samma djärfhet, samma skicklighet lyckats få
hästarna och vagnen välbehållna på landsvägen, förstod
jag, att hon icke kunde vara någon annan än min forna
beundrade vän fröken Drifva. Att hon icke igenkände
mig, var förlåtligt; jag hade ju varit tolf år gammal, när
vi sista gången sågo hvarandra på isen utanför Laanila.

— Skarfva nu tömmen, karl, medan jag håller
hästarna, men gör en ordentlig knut!... Se så, håller
han? — Och hon profvade knuten. — Kör du min schäs,
jag kör vagnen till färjan. Hvarken du eller hästarna
äro att lita på.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topskr22/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free