Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnan hos de skandinaviska och finska folken i forntiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
funnits. Sådana äro de mycket gamla kvarnsångerna,
där stundom flickan, stundom den gamla änkan klagar
sin hårda lott att kringvrida den tunga stenen i
handkvarnen. Dylika spår finnas i en af Kalevalas skönaste
sånger. Det är nämligen Pohjaflickans moder, som vid
sin dotters afsked från hemmet varnar hennes make att
icke strängt bestraffa den ungas fel. Hon säger därvid:
Brudgum, du min gode broder,
ej må du vår unga dufva
visa väg med slafvens piske,
tvinga med en rem att klaga,
med en knippa ris att kvida,
med din töm att yttra jämmer.
Såg du flickan, såg du jungfrun,
såg du flickans unga sinne:
visa henne, då du hvilar,
lär vid sluten dörr den unga,
fortfar så ett år igenom,
ett år lär med ord allenast,
blott med ögats blink det andra,
trampa foten lätt det tredje.
Om hon detta icke aktar,
icke efterföljer sådant,
tag dig då ett rö ur vassen,
tag ett starrgräs då från fältet,
stöt med stängelns spetsar henne,
aga henne med ett skäfte,
med en piske af ett röstrå,
med ett ris af ylle viradt;
och, tillägger runan, aktar hon ej detta, då må du aga
henne lätt, ömt såsom man agar ett älskadt barn, så att
ingen vet det och så att icke svågern frågar: månne
vargens klo har rifvit din makas kind?
Jag har anfört dessa ord, emedan aldrig ett
försvinnande barbari mera ädelt och vackert öfvergålt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
