Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
skulle blifva fader- och moderlös. Och dä jag nu, upp-
muntrad af mina vänner i Köpenhamn, begaf mig till
Sverige för att söka min rätt hos konungen, förglömde jag
icke att först aflägga ett besök hos din far. Du vet, huru
jag flera månader med dig lefvat under ett tak, huru jag
vid din anblick glömde mitt vigtiga förehafvande, huru jag
i hemlighet för dig bekände, att jag älskade dig, och huru
vid mitt fördröjda afskedstagande jag äfven från dina läp-
par erhöll den försäkran, att jag icke var dig likgiltig.
Detta har förmått mig att äter uppsöka dig, tj jag måste
ännu en gång fägna mig af din anblick, på det att jag åt-
minstone för några ögonblick måtte glömmst, huru tungt
ödets hand hvilar på mitt hufvud. Tala derföre, flicka;
kan du äfven nu älska mig, nu, då jag är fattigare än en
af din fars drängar ?»
Tigande blickade Brita till jorden, men snart upp-
lyfte hon åter sina mörka ögon, hvilkas dystra låga icke
lyste som den vänliga aftonstjernan, utan som en förtä-
rande eld, och sade, i det hon fattade ynglingens hand :
»Du är mig lika kär som fordom, likväl får icke den
inan, hvilken jag skall älska, fegt och modlöst duka under
för motgångarne. Han måste sträfva uppåt! Han måste
hinna högt genom kraft och beslutsamhet! Djerft måste
han lyfta sina blickar till höjden af mensklig storhet, om
han ock aldrig skulle kunna uppnå den. Så skulle jag
handlat, om jag blifvit mail, och endast till den, hvars själ
sträfvar efter något högt, kan jag sluta mig med kärlek
och förtroende!»
»Jag förstår dig», svarade ynglingen, skådande dystert
ned framför sig; »men sörj icke: snart skall du höra af mig!»
Hastigt släppte han hennes hand och ville skyndsamt
aflägsna sig; men då trädde den gamle Arvid Vestgöthe
honom i vägen, stödd på sin staf, och betraktade honom
länge, liksom högst förvånad, hvarefter han utbrast: »Ser
jag rätt? Ar det verkligen den unge grefve Otto af Hoya,
som står här framför mig med ett så ängsligt ansigte?
Hvad har drifvit er tillbaka ifrån Stockholm? Hvarför har
ni så hastigt lemnat er kunglige morbror?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
