Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
vanskapligbet och bans fula ansigte ännu hos henne upp-
väckte en hemlig fasa, så bemödade hon sig likväl att se
vänligt pä honom, dä han nu trädde henne närmare; ty
bon väntade af hans närvaro en god förändring i sitt öde
och hoppades att genom honom vinna, om icke sin och fa-
derns frihet, dock kanske åtminstone ett mindre svårt fän-
gelse. Men huru fann hon sig icke sviken i sitt hopp och
huru förskräckligt bedragen i sitt förtroende, då dvergen
med en hånfull min sade till henne : »Jag vill befria dig
ur ditt fängelse, fagra jungfru! Räck mig din hand, jag
haï utkorat dig till min äkta maka! Följ mig, så skall
presterlig välsignelse snart för alltid förena oss.»
Agda förmådde icke framstamma något svar; det var
som om hon icke förstått- dvergens tal. Var det hans all-
var? — eller var det blott ett skämt? Båda delarne syn-
tes henne lika förskräckliga i den ställning, bvari hon be-
fann sig. Äfven hennes far, som höll det besynnerliga
förslaget endast för hån och spe, vände sig förtörnad ifrån
honom, undertryckte våldsamt ett bittert svar och teg.
Men Wippel tog blosset utur Jon Anderssons hand
och höll det framför sig ; den röda eldslågan gaf hans väm-
jeliga drag ett ännu rysligare uttryck. »Nå, min bleka
brud!» ropade han skrattande, »är din brudgum icke nog
vacker för dig? Jag är i sanning ej den fulaste af mitt
slägte och vill blifva dig trogen som guld. Jag är icke
fattig och icke heller rik på år; ty endast sju gånger sju
har jag upplefvat vinterns längsta natt — korteligen, jag
är en man, som passar för dig, en man, sådan han icke
så lätt åter erbjudes dig. Räck mig din lilla hand, bröl-
lopsljusen äro redan tända i kapellet.»
»Vik ifrån oss, orene ande ! Låt oss försmäkta i det
rysligaste fängelse, men plåga icke längre mitt barn med
ditt begabberi !» afbröt Arvid honom med vrede och slöt
Agda liksom skyddande i sina armar.
Men dvergen svarade kallt och lugnt: »Släpp du flickan
ur dina tassar, gamle björn; man skall annars låta binda
dina gamla knotor med kedjor. Om din hjerna ännu för-
mår att tänka, så påminn dig konung Kristians kröning i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
