Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
vade på himmelen, upplyste hennes gestalt. Hvem är du,
olyckliga qvinna?» frågade han med deltagande.
»Huru, ni känner mig ieke?» erhöll han till svar.
»Åh, det är ju löjligt! Hvem känner icke Bolla, Johans
brud!» Innan hon slutat sitt tal, hade hon stelt fäst
sina ögon på Ottos ansigte och tumlade plötsligt, liksom
träffad af ett elektrisk slag, tillbaka ifrån honom, i det
hon upphäfde ett gällt skri. Hon darrade häftigt, och hen-
nes knän vacklade; med de torra händerna vidt utsträckta
framför sig, störtade hon emot Otto, omslingrade hans hals
med sina armar och ropade under ett rysligt glädjeskratt :
»Jag har honom! Han är här! Lycka öfver all lycka! Mitt
lidande har en ända! Jag har honom! Jag har honom!
Jag håller honom fast i mina armar, den trolöse älskaren.
Är det verkligen du, min Johan? Se här, här har du
din brud!»
Otto stod alldeles förstenad, hans hår reste sig på
hufvudet och kall svett dröp ned från pannan. Med fa.sa
■och afsky stötte han våldsamt- den gamla tillbaka, då hon
öfverhopade honom med kyssar och smekningar och hotade
att qväfva honom med sina omfamningar. Han vände sig
ifrän henne, och Brita bemödade sig, intagen at förskräc*
kelse, att draga honom bort; men den gamla höll sig fast
vid hans kläder och anropade honom på det innerligaste
att icke för andra gången öfvergifva henne. Då flög gref-
vens svärd hastigt ur slidan och blixtrade i månskenet
högt öfver den vansinnigas hufvud, i det han med hotande
röst ropade till henne: »Bort, galna liexa! Vid alla helgon,
annars gör jag med ett enda hugg slut pa ditt jemmer-
fulla lif, om du vågar att röra mig!»
»Håll, för Guds skull håll!» ropade Brita i samma
ögonblick, liksom fattad af en rädd aning, och höll tillbaka
hans svärd. »Utgjut ej den olyckligas blod, jag har^ ej
bjerta att se henne dö ! Kom, låtom oss skynda bort härifrån !
Låtom oss fly denna rysliga ort ! Jag tycker mig se lagor
uppstiga ur jorden, och rysliga gestalter grina emot mig.
Det förekommer mig såsom om liär vore helvetet bort
härifrån!» Liksom förföljd af onda andar drog Otto henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
