Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 2.
2
vid "mötena". Hvad har inträffat? Har
han kallnat? Har han "gått öfver" till
någon annan församling? Hvarför är
han icke på mötena mera? Så frågas
undrande och oroligt. Och det förbätt-
rar icke ställningen att man börjat en
egen predikoverksamhet. "Jaså, du har
skiljt dig? Så, så!" Det hjolper icke
att förklara det man ingalunda "skiljt"
sig, om an ens arbete försiggår på
annat håll. Ty, invändes det: "om alla
skulle göra på samma sätt, hvad blefve
då af församlingen?" "Församlingen"
— deruti ligger just svårigheten! Alla
sträfva att samla omkring sig en så
stor flock som möjligt, samt se endast
ogerna om densamma, af hvilken orsak
som helst, förminskas. Det ser stund-
om ut som i>ui inan mindre tänkte på
att göra alla dossa troende män och
qvinnor till nyttiga medlemmar i Guds
rike. än att qvarhålla dem i "försam-
lingen"! Och de fatala följderna håraf
uteblifva icke. Då predikanten icke sy-
nes hafva någonting deremot, förblifva
de lugnt qvar och, fästande sina sug-
rör vid föremålet för sin beundran,
hemta de från honom sin hufvudsak-
liga lifskraft. Förmågan att underhålla
sig sjelf. att léfva i omedelbar beröring
med Kristus, lifvets källa, samt att på
egen hand anskaffa och bereda andelig
spis går allt mera förlorad, tills den
utbildade parasiten slutligen hvarken
kan bedja en egen bön eller aflägga ett
offentligt vittnesbörd om det hopp, som
uti honom ar.
Här äro således verkningarna af detta
<a "mhuldade system. 1 stället för att
kyrkan skulle uppfostrat lifskraftiga
medlemmar, lefvando ett sjelfständigt
lif i Kristus, samt demnder allt mera
uppvexande till hans likhet, har hon
frambragt en mängd sjukliga, hielplösa
individer, ur stånd att försörja sig
sjelfva och beroende för sitt uppehälle
på den andliga must och saft, de kunna
tillegna sig från predikanten, i detta
fall bokstafligen deras "själasörjare".
Och sålunda sätter sig menniskan "kött
till arm" och viker med sitt hjerta från
Herren!
Huru mycket kyrkan lider af här
påpekade missförhållande kan ej ens
närmelsevis angifvas, men största de-
len af det i samhället rådande onda
kan på direkt och naturlig väg spåras
tillbaka dit. Den andliga parasitismen
förqväfver personlig tro, fostrar håg-
löshet för arbete samt fyllor tänkande
menniskor med ringaktning för en in-
stitution, hvars verksamhet utgör en
härd för lättrogonhot, skrymteri och
andligt högmod. Vorlden vill hafva ett
bevis på att vi äro Guds barn, att den
må tro att Fadren har sändt Sonen,
vorldon till en Frälsare, och vi för-
vägra dem detta bevis.
Hvilken förseelse gör sig då parasi-
ten skyldig. till? Är det ej hvars och
ens rättighet att på närmaste, lättaste
sätt tillgodose sina behof, och hvad
annat göra de troende då de till sin
uppbyggelse emottaga lärarens under-
visning? Svaret lyder att parasiten gör
sig skyldig till en af de svåraste för-
seelser naturen känner. Han ringak-
tar den visa och välgörande anordning,
som försett honom med verktyg till
lifvets uppehälle, då han afsigtligt un-
derlåter att begagna dem. Och den
kristne, som, ehuru i Jesus tillförsäk-
rad allt som till lif och gudaktighet
hörer, uraktlåter att ösa ur honom, gör
sig skyldig till vanvördnad mot Gud.
Förmågan att omedelbart tillegna sig
don eviga sanningen och tillgodogöra
den å sig sjelf tillhör nemligen hvarje
Guds barn. Rätt brukad tillför den
hans själ gudomligt lif; den ger ho-
nom sanningen i dess friskaste, rena-
ste tillstånd; bereder tillfällen att på
egen hand pröfva de kristna dogmernas
värde, gör religionen lefvande och per-
sonlig, stadgar hvarje ärlig öfverty-
gelse, samt bereder ett fast underlag
för tron. Men om han först i andra
hand, genom kyrkans eller predikan-
tens bemedling blir delaktig af san-
ningen, förlorar han icke blott smånin-
gom förmågan att på egen hand söka
den, utan erhåller derjemte en skef,
förvrängd uppfattning af densamma.
Ty den som, under hvad förevändning
som helst, upphör att personligen söka
lsanningen, kommer i och med detsamma
bort ifrån sanningen sjelf, och tron
blir en auktoritetstro, grundad icke på
sanningen utan på menniskors ord och
åsigter. Deruti ligger faran.
Huru den enligt vår tro bör afvän-
das, skola vi i nästa nummer söka
framhålla.
Agnar.
Föredrag af C. H. Spurgeon
(Forts.)
Han är planterad, icke vid bäckar,
som kunna uttorka, ännu mindre i
öknen, som har blott en knapp till-
gäng på näring, utan vid vattubäckar.
O, mine älskade bröder, I och jagkänna
till en del hvad detta vill säga. Vi
veta hvad det är att indiicka löftena,
att dricka ur Kristi fullhets floder. Vi
veta hvad det är att taga för oss och
mättas af märg och fetma. Väl må vi
fröjdas med outsäglig glädjo och full
härlighet, ty värt förrådshus är out- j
tömligt, våra rikedomar kunna aldrig!
taga slut. Vi hafva en omätlig rike-
dom, en oändlig skatt. Det är vår be-
römmelse, att vi hafva något att lita
uppå, hvilket aldrig kan brista. Vi äro
träd planterade vid vattubäckar. Men
ack, icke så I, som aren ogudaktige.
Edra dagar af. torka skola komma. I
kurmen fröjdas nu, men hvad viljen I
göra på sjukbädden, då febern skall
komma eder att kasta eder från den
ena sidan till den andra, när hufvud
och hjerta skola marteras af ångest,
när döden skall stirra på eder nch gla-
sera edra ögon? Hvad viljen I göra,
när I kommen i den svallande Jorda-
nen ? I hafven fröjder i dag, men hvar
skola edra fröjder då blifva? I hafven
källor nu, men hvad viljen I göra, när
alla dessa skola utsina, när edra läder-
flaskor äro uttorkade, när edra gist-
nande ämbar hafva uttömt sitt innehåll
till sista droppen — hvad viljen I då
göra, I ogudaktige ? Denna nekande ut-
sago är sannerligen full af fruktans-
värda hotelser för eder. I kurmen haf-
va litet muntert nu, men hvad viljen I
göra, när den heta vinden kommer öf-
ver eder — försökeisens och lidandets
vind? Och hvad viljen I framför allt
göra, när dödens kalla vind skall fry-
sa edert blod till is? Ack, hvart, o,
hvart viljen I då blicka? I skolen ej då
längre blicka till vänner ej heller till
hemmets beqvämlighetev. I kurmen ej
i dödens stund finna hugsvalelse vid en
älskande makas sköte, I skolen då va-
ra alldeles ur stånd att finna frid i al-
la edra rikedomar och skatter.
Hvad edert flydda lif vidkommer, hu-
ru godt det än må synas, om I aren
ogudaktige, skolen I ej finna någon hug-
nad vid blicken tillbaka; och hvad det
tillkommande vidkommer, skolen I ej
finna någon hugnad vid blicken fram-
åt, ty det återstår eder intet annat än
"en förskräcklig domens förbidan". O,
mina ogudaktiga vänner, jag beder eder,
tanken på denna sak. ty om det ej vo-
re någonting värre, ljuder redan denna
första sats i min text som en domsba-
sun och innehåller samma bitterhet som
vredesskålarne i Uppenbarelseboken.
Men vi måste åter gå vidare. Det
heter om den rättfärdige, att han ’bär
sin frukt i sinom lid." "Icke så de
ogudaktige, icke så"
— de bära ingen
frukt; eller om det finnes här och der
en hopkrumpen drufva på vinträdet,
frambringas den i orätt tid, när solens
vänliga hetta ej kan bringa den till
mognad, och derför är den vissen och
oduglig. Många menniskor inbilla sig,
att om de ej begå någon verklig synd,
är allt väl. Låt mig hålla en liten pre-
dikan för eder midt i sjelfva predikan.
Här är min text: "Förbarmen Meros,
sade Herrens engel, förbarmen dem som
der bo, att de icke koramo Herren till
hjelp mot den mäktige". För det för-
sta, hvad har Moros gjort? Ingenting.
För det andra, blir Meros förbannadt?
Ja, bittert. Hvarföre? Derföre att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
