Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
Nio .7. 7
iillvaro handla såväl för sig sjelf-
\a "in för an,dra. Det är andens stör-
Brmon, att den äger verklig fri-
het och sjelfbcstiimning.
Ansvarigheten är en följd af frihe-
ii innebär något mer än ett blott
mekaniskt underkastande för straff af
Évåra lagar, dem pålagda som bryta
desamma. Bvarje försök att nedsätta j
menniskan till ett blott hjul i naturens !
stora ödsliga mekanism, ett hjul som
rör sig efter som det sättes i rörelse,’
väcker protest frän den dorigenom
vanhedrade, våldförda mänskligheten.
Menniskan väljer emellan en högre och
en lägre hanälingöprincip. viss om att
det val hon gör innehar hennes eget
moraliska höjande eller sänkande.
Samvete odli jjHgt äro oåtskiljaktiga
och ömsesidiga. Hvad menniskan bör
göra vidgår eller motsäger den inre rö-
sten’med befallande kraf. Samvetsteo-
rierna kunna differera, men det hufvud-
sakliga stora faktum, samvetet sjelft,
förblir oföränderligt. Fligtens bud in-
fora oss motsvaras af det rättas fordrin-
gar utom oss.
Morallagen är något helt annat än
denna följdriktiga likformighet, hvilken
liland de fysiske vetenskapernas idkare
benämnes lag. Den omfattar äfven många
;i punkter, do der skilja sig från
ilc sociala och politiska bestiimningarne,
hvilka såsom ur en källa bibringa oss
ttningen om densamma. Den för-
blir oberoende af mensklig känsla och
omdöme; och dock tvingas man att noga
iakttaga dess höghet och makt. Antin-
gen åtlydd eller försummad, står dess
företräde ofördunkladt; dess höga mal
kan oj sänkas oaktadt de motsträfviges
ringaktning eller förbiseende.
Dessa äro de stora hufvudfakta an-
gående menniskans moraliska natur: fri-
het i valel emellan högre och liigiv än-
damål; en inre öfvertygelse om ansva-
righet för dot val som gjorts; ett klart
begrepp om pligtehs bud, ett medve-
tande lim förpligtelsen att lyda ett hög-
sta, helig! och befallande bud; en na-
tur som kan tadla för synd och upp-
mana till det goda. Och ägandet af
denna moraliska natur, underkastelsen
gentemot morallagen, måste anses som
eti menskligl karaktorsdrag, var ädlaste
gåfva, med eti "ni, det som egentligen
gör oss till menniskor.
Dessa sanningar vidgås ej blott af
etbiska filosofer och teologer, de erkän-
nas ftfven i dot sociala lifvet. Ömsesi-
digt förtroende är ju grunden för allt
samhällslif. Uättvisa och välgörenhet
prisas öfverallt inom civiliserftdt område.
Dygd och sjelfuppoffring högaktas till
Öohmed af dom, som sjelfva sakna dessa
egenskaper.
Afven i lagstiftningen ingår moralen.
Jordens styrelser såväl som nationer-
nas lagar, rättvisans handhafvare och
brottslingarne sjelfva,
-— alla vittna
de om huru högt i mensklighetens
aktning ställas uppförande, motiv och
mål för vårt görande eller låtande.
Vetenskapligt bedömdt, skilja v; emel-
lan menniskans normala och abnorma
tillstånd. Hvad menniskans ideala na-
tur är, det är en sak; livad den är i
verkligheten, en annan. Menniskan. så-
dan vi nu känna henne, är i ett ab-
normt tillstånd. Det finnes personer
som ej skulle gå in härpå, utan säga:
menniskan är sådan naturen danat henne,
men håller på att bli någonting bättre,
hvartill också naturen i sinom tid skall
förhjelpa henne. Vi ingå härpå i den
mening att menniskan vanligen icke är
livad hon borde vara och måhända en-
gång blir. Der råder en smärtsam sön-
dring emellan idealets och verklighe-
tens verld. Det moraliska onda, som
teologerna benämna synd, är ett stort
och- frnktansvärdt faktum.
Denna betydelsefulla dualism i men-
niskonaturen — å ena sidan skaparens
största verk, a den andra djupt förne-
drad
—gör den det väl till en omöj-
lighet att derur framlocka ett redigt,
användbart intyg för eller emot kristen-
domen? Vi tro att den i sjelfva ver-
ket sivall bevisa sig vara af öfverty-
gande makt angående nämnda fråga.
Förbindelsen emellan menniskans
moraliska natur och lif å ena
sidan, samt kristendomens lmf-
vudsanningai’ å den andra.
Vid bemödandet att uppvisa denna;
förbindelse måste man behålla tvenne
sidor af menniskans moraliska natur i|
sigte. Är det ett faktum att menni-
skonaturen i värde Bfvergår allt annat
på jorden? Har menniskan
—antingen
medfödt, ärfdt eller förvärfvadt —makt j
att uppfatta och måhända äfveij genom-
föra det moraliskt sköna? Om så är,
måste det kunna bevisas, att kristen-
domen erbjuder henne idealet, ja sjelfva
källan till allt godt, i den Gud hon
framställer, i den Frälsare hon allena
mäktat uppvisa för vårt slägte. Är det
å andra sidan ett faktum att mennisko-
naturen är förderfvad eller åtminstone
mycket ofullkomlig och urstånd att upp- i
nä detta höga ideal, hvilket icke desto j
mindre passar henne, samt numera böjd
att stanna på en lägre ståndpunkt, med
lägro syften? Äfven i sä fall måste
det visa sig att kristendomen går oss
till möte, icke löst ursäktande och för-
biseende det orätta, utan öfvertygande
cm synd, försäkrande oss om gudomlig
förlåtelse och påpekande botemedlot i
den gudomliga nåd och barmhertighet
som beredt oss utväg till ett nytt,
helgadt lif.
I. Menniskans moraliska natur öf-
verensstämmer med kristendomens
intyg i afseende å Guds väsende
och styrelse.
Mgra filosofer, bland dem William
Hamilton, hafva gått alltför långt då de
vidhålla att naturen äger intet vittnes-
börd att afgifva om dess skapare och
herre, att naturen utesluter Gud, samt
Iatt endast vår moraliska karakter lem-
nar sitt intyg om en öfversinlig upp-
hofs- och styresman. Och dock tyckes
just samma vår moraliska natur vara
en tolkare af den gudomliga styrelsens
stora fakta, isynnerhet der det gäller
Guds handlingssätt gentemot mensklig-
heten. Sjelfva ide’en om rättfärdighet,
barmhortighet, långmodighet, vedergäll-
ning, är en ide’ den vi förbinda mod
vår uppfattning om Gud, och den vi
hemta ur vårt eget väsens inre, upp-
kommen der genom olikartade erfaren-
heter, dem vi göra på grund af vår na-
tur. Dock vilja vi framhålla att in-
telligenta men omoraliska karakterer väl
kunna skönja ett eller annat spar af
magt, visdom och försyn i den mate-
riela verlden, men att endast en mora-
lisk natur kan beundra och tillbedja,
kan fullt värdera tacksamhet, tro och
kärlek. Intelligensen kan skymta nå-
got af en mäktig upphofsman, men en-
dast ett moraliskt väsende igenkänner
en barmhertig styresman, en välgörande
Fader.
Just en sådan Gud som Skriften fram-
håller, och som i Herren Kristus klart
och fullt träder oss till möte, just en
sädan Gud motsvarar var själs behof;
ty i Honom sammanfattas vara begrepp
om moralisk fullkomlighet, eller sna-
rare, lian höjer och renar våra begrepp
derom. Han som danade själens harpa,
detta hans utvalda mästerverk, Han och
Han allena, kan beröra dess otaliga
strängar så, att derur framlockas him-
melska melodier. Ett faktum är att
då det uppenbarade Ordet lär oss känna
Guds rike, menuiskohjertat och sinnet
inom detta rike finner fullkomlig till-
fredsställelse. Dess principer, dess sty-
relsegrund äro sådana att ju mer’vi
förstå dem, ju mer passande synas de
vara vår natur. Eösten inom motsva-
rar rösten utom. Liksom strandklip-
porna återgifva echot af kanondundret
såväl som hornmusikens toner, så ger
äfven det af Gud omdanade mennisko-
hjertat ett ögonblickligt och sant svar,
såväl på dundret från Sinai lagåska
som på den stilla röst, hvilken når
detsamma från GaliMens helgade kullar
eller de smärtsammaörtagårdsskuggorna
i Gethsemane. (Forts.)
Det finnes ingen bättre väg för en men-
niska att ernå ett högre mått af nåd än
att troget använda det lilla mått hon har.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
