Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelfetändighet. Tvärt om var det omtanken om denna, som bragte honom i
strid både med holsteinare och hattar. Lika väl som de, önskade han att
återförskaffa fäderneslandet dess förlorade besittningar, men han ville ej, att
det skulle ske genom att vare sig åt Ryssland eller Frankrike uppoffra dess
oberoende. Med de utmärkta statsmannaegenskaperna förband sig hos Hom
en i allo aktningsvärd karakter. Ehuru han liksom nästan alla samtida
statsmän ej drog i betänkande att för vinnande af sina syften begagna sig af andras
mottaglighet for mutor, finnes dock intet bevis för, att han sjelf varit smittad af
denna tidens skötesynd. I sitt enskilda lif var han otadlig oeh lade i dagen
en fromhet, som af hans fiender stämplades såsom skrymteri, men på hvars
uppriktighet vi ej hafva rätt att tvifla. Sina återstående dagar framlefde han
på sin gård Ekebyholm, der han afled den 17 april 1742 vid nyss fylda 78
år och efter att hafva fått bevitna de olyckliga följderna af hattames politik.
Efter Horns afgång började på allvar anfallet mot riksråden. Vid
granskningen af rådsprotokollen uppsöktes alla anledningar till anmärkningar.
En stor sekret deputation nedsattes öfver anmärkningarna i inrikes ärenden,
och sex riksråd erhöllo en varning för behandlingen af ett obetydligare
befordringsmål. Mindre sekreta deputationen utarbetade anmärkningarna i
utrikes ärenden, och på dessa grundades hufvudanfallet. Man anmärkte att
regeringen genom den visade obenägenheten mot Frankrike och förnyelsen
af förbundet med Ryssland af vikit från den plan, som faststälts af förra
riksdagens sekreta utskott. Sekreta utskottet upptog derefter
anmärkningarna till behandling, erkände deras riktighet och beslöt den 20 februari
1739, att fem riksråd (Bonde, Bjelke, Barck, Hård och Creutz) skulle
af-sättas. Beslutet genomdrefs af adelns och borgarståudets utskottsledamöter, men
äfven bland dem med knapp röstöfvervigt. En häftig strid uppstod nu inom
stånden, huru vida de skulle ega beslutanderätt i saken, eller utskottet skulle fa
behålla sin sjelftagna myndighet. Endast adeln stälde sig obetingadt på
utskottets sida, men detta hade till följd, att fyra af de anklagade riksråden
(Bonde, Bjelke, Barck och Creutz) den 12 mars inlemnade sina
afskedsansök-ningar. Denna undfallenhet bröt motståndet mot sekreta utskottet, qch den
21 mars tillkännagåfvo ständerna i en skrifvelse till kunglig majestät, att
de fem riksråden borde erhålla sitt afsked. Riksrådet Taube, hvars
anklagande tills vidare blifvit uppskjutet, hade några dagar förut begärt
afsked, hvilket han erhöll utan att inbegripas i de öfriges dom. Derefter
»rensades» kanslikollegiet, i det von Kocken och Nerés måste begära afsked; flere
andra medlemmar erhöllo varning.
Den behandling de fem riksråden underkastades var i sjelfva verket
något hittills oerhördt. Äfven förut hade väl förekommit, att ständerna for
politiska förbrytelser låtit döma riksråd till afsättning, men ehuru sekreta
utskottet sökte gifva sitt beslut skenet af en verklig dom, var det dock tydligt
nog, att vid detta tillfälle riksråd blefvo afskedade, blott emedan de ej delade
den herskande riksdagsmajoritetens åsigter. Till ett sådant förfaringssätt gaf
emellertid ej grundlagarnas ordalydelse någon anledning, men om det samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
