Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dennas ledamöter godtyckligt och med tydligt partisyfte utsagos enligt förslag af
kammarkollegiets häftigaste vedersakare, riksrådet Reuterholm. Nu blefvo goda
råd dyra för hattarne. För kollegiets president Hermansson, som var en af deras
mest betrodda män, gälde det knappast något mindre än lifvet, och om rådet
hade framgång i denna rättegång, ansåg man att ytterligare förföljelser mot
embetsverken ej skulle uteblifva. I denna nöd beslöt partiet att våga det
yttersta för att framtvinga en riksdag, och mot en förnyad förbindelse att
arbeta på statsskickets ombildande, i hvilken Fersen dock ej heller nu deltog,
lyckades det försäkra sig om konungens och kronprinsens medverkan.
Den 12 december 1768, fyra dagar sedan beslutet om domstolens
nedsättande fattats, infann sig Adolf Fredrik
i rådet, åtföljd af kronprinsen. Denne
uppläste ett skriftligt yttrande, hvari
konungen protesterade mot det nämda
beslutet såsom stridande mot ständerna.’
. uttalande vid 1760—1762
årsriksdagan-gående af regeringen tillsatta
utomordentliga domstolar. Då rådet gaf ett
otillfredsställande svar, inkallades
embeb-männen vid expeditionerna, och i deras
närvaro uppläste kronprinsen för
rådet ett nytt anförande, hvarigencm
konungen, beropande sig på den
allmänna nöden, som bland annat
bestyrktes af de talrika bönskrifterna tran
bergslagen, förnyade sitt yrkande om
ständernas sammankallande samt
förklarade, att om rådet ej gåfve sitt
bifall härtill, nödgades han afsäga sig
en regeringsbörda, som »genom otaliga
nödlidandes tårar och ett dagligt rikets försvagande» blefve honom alldeles
odräglig. Sedan konungen derpå förklarat, att han senast den 15 december
motsåg ett bestämdt svar, lemnade han med sin son rådkammaren.
Något sådant hade riksråden ej väntat. Nu var det deras tur att råka
i förlägenhet, och denna blef så mycket större, som de för tillfället saknade
en fast ledning. Lövenhjelm hade nämligen den 7 mars 1768 aflidit, och
Friesendorff, hvilken tills vidare förestod hans plats såsom kanslipresident,
visade sig obeslutsam och vacklande. Emellertid förenade sig dock alla med
undantag af Hjärne om ett svar, i hvilket rådet i stället för att yttra sig
om riksdagsfrågan förnekade konungens rätt att nedlägga regeringen samt
sökte ådagalägga, att hans vägran att befatta sig dermed ej betydde något
mer, än då han i ett enstaka regeringsärende vägrade sin underskrift, en
bevisföring, hvaraf slutsatsen naturligtvis måste blifva den, att rådet medek
namnstämpeln kunde på egen hand upprätthålla riksstyrelsen. Då konungen
139. Klister Esbjörn Reuterholm
(1710-1773).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
