Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupare lager, så bjudas vi af denna ”förhistoriska” tid på
en god inblick i dess folklif, men af årtal, namn och fakta
finna vi intet eller på sin höjd blotta antydningar, som vi
ännu ej förmå fatta. Dessa våra urfäder saknade ett
oundgängligt medel för att göra sig förstådda för sina
efterkommande, nämligen bokstafsskriften. Först genom
förbindelsen med Romarne fingo de densamma: runorna och
sedan det latinska alfabetet. Nu först blifva inhemska
urkunder möjliga.
De äldsta skriftliga upplysningar till vår historia måste
vi emellertid söka utom Sverige. Hos de egentligen s. k.
klassiske författarne finna vi, såsom ofvan är påpekadt,
värdefulla upplysningar om Germanerna i allmänhet, men
knappast något, som särskildt rör vårt land. Det svenska namnet
möter oss först hos de främmande häfdatecknare, som äro
samtidiga med folkvandringen. Några spridda notiser träffa
vi nu hos Jordanes, Paulus Varnefrid och Procopius; ett
par århundraden senare ett något rikare, men dock i det
hela temligen torftigt material hos Einhard och Vittekind,
i Ottars och Ulfstens reseberättelse samt i några sydgermanska
krönikor. Från tiden för det kristna missionsverket
i Norden hafva vi Vita Ansgarii, Vita Rimberti, den ganska
värdefulle Adam af Bremen samt några påfvebref.
Historiska källor på närmare håll möta oss sedan hos dansken
Saxo samt i de isländska sagorna, bland hvilka Sturlassons
mästerliga arbete står främst äfven såsom urkund för vår
historia.
Vi hafva här nämnt de vigtigaste utländska källorna
till Sveriges historia under den hedna och första kristna
tiden. Flera af dem innehålla högst litet om vårt land, och
de hafva alla det felet, att de äro skrifna af utländingar,
hos hvilka uppfattningen af svenska förhållanden alltid måste
vara mer eller mindre osäker. De måste derför begagnas
med stor varsamhet. Olyckligtvis utgöra de emellertid den
enda källan till vår historia intill senare hälften af
1100-talet, då de första inhemska urkunder börja visa sig. En stor
del af våra runstenar är visserligen äldre, men såsom rent
historiska urkunder hafva de ej mycket värde. Men med
1160-talet framträda svenska pergamentsbref. De förekomma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
