Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under förra hälften af 1300-talet hade sålunda de
särskilda rätt8sedvänjorna blifvit upptecknade i hvarje landsort.
Alla lagsagorna ägde sin lag, utom Öland, som begagnade
Östgötalagen, hvarjämte Upplands (och möjligen
Vestmanlands-Dala) lagsaga hade två lagar för olika områden.
Städerna hade äfven böljat uppteckna sina olika lagar eller
»bjärkerätter», af hvilka åtminstone två nu finnas kvar.
Alla dessa lagars framträdande i skrift utgjorde ett
talande vitnesbörd om själfständigheten hos rikets olika
beståndsdelar. Men detta inträffade på en tid, då denna
själfständighet redan var starkt angripen och bragt på förfall.
Konungen och stormännen, — just de, som flitigast
medverkat till lagarnes upptecknande, — hade redan länge
arbetat på landens sammansmältande till en enhet. Detta
mål motverkades ej i ringa grad af de många lagarne, som
voro bygda på olika, för hvarje land egendomliga
rättssystem. De medförde äfven en ganska stor praktisk
olägenhet och kunde förorsaka betydlig oreda, hvilken ej var
gagnelig för folket själft. Stormännen, som vanligen
beklädde domareämbetena såsom lagmän och häradshöfdingar,
hade genom sina öfver hela riket spridda besittningar mist
sin förra egenskap af »landets» män och kunde svårligen
alltid ha full reda på »rätt landslag». Magnus Eriksson,
hvilken själf med stor flit skötte det domarekall, som nu
mera innehades af konungen, måste i synnerhet känna denna
olägenhet tryckande, särdeles vid en jämförelse med
förhållandet i sitt andra rike, Norge, som alt sedan Magnus
Lagabötes tid ägt gemensam lagbok för landsbygden och
gemensam för städerna. Den tanken låg då nära till hands
att äfven söka åstadkomma något dylikt i Sverige.
Först synes man gripit sig an med en allmän lagbok
för lagsagorna. Såsom ett slags förberedelse härtill kan
man möjligen anse de allmänna stadgar, som Magnus pä
1340-talet utfärdade, såsom Uppsalastadgan 1344,
Tälgestadgan 1345 och de båda stadgarne om gärd och
konungsnämnd 1346. Under år 1347 har en lagkommitté varit i
verksamhet. Det finnes nämligen ett dokument (Sv. dipl.
4148), dateradt den 8 mars s. å., i hvilket 5 kaniker såsom
representanter för det egentliga Sveriges 6 biskopsdomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
