Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad ur Martyrhistorien, Bartholomei-natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 55 —
Bland de första offren var den gamle, ädle amiralen Coligny. Då.
han och de, som voro med honom i sofgemaket, hörde bullret af den
anstormande skaran och kommo till insigt om hvad som var å färde,
föllo de ned inför Gud och anropade honom innerligt, anbefallande sina
själar åt honom. En tjenare störtade in i rummet och frågade, hvad
detta buller betydde. Coligny svarade: "Det är Gud, som kallar oss
till sig", hvarpå han fortfor: "Jag är längesedan beredd att dö. Sen
till, kära tjenare, att I om möjligt kommen undan. Ty I kunnen icke
skydda mitt lif. Jag anbefaller min själ åt Guds barmhertighet."
Nu trängde mördarehopen in och tog den värnlöse gubbens lif.
Hans kropp vräktes genom fönstret ut på gatan, hufvudet afhöggs och
balsamerades samt sändes till påfven i Eom. Liket stympades på det
gräsligaste, släpades tre dagar omkring på gatorna och upphängdes
slutligen på en galge.
Hvem kan skildra de gräsligheter, som nu följde? Män och
kvinnor, gubbar och barn, höga och låga föllo för mördarnas raseri. Till
och med katolska barn mördade sina protestantiska lekkamrater.
Ja, det hände till och med att man i sitt mordiska raseri här och
der äfven nedstack en katolik. Man tröstade sig då dermed att man
på detta sätt snabbare förhjelpt en god kristen till himmelen.
Flera officerare och adelsmän mördades dels i sina sängar och
dels under flykten, och deras lik släpades fram till slottet och nedlades
i en rad derutanför.
Hela den följande dagen, som var en söndag, tillbragtes med
mördande, kvinnoskändande och plundrande. Stadens gator och gränder
lågo fulla af lik, floden Seine färgades mörkröd af de slagnas blod,
och portarne vid det kungliga slottet -dröpo-likaledes af%lod. I slottets
fönster låg Karl IX, den djefvulske mördaren på kungatronen, och sköt
på de förbiflyende slagtoffren. Hans moder ocl^ hofdamerna voro
församlade hos honom. De fägnade sina ögon méd det gräsliga
skådespelet och skämtade med helvetisk kallblodighet öfver de arma kristna.
En person vid namn Tavennes stormade med bloddrypande händer
genom den rasande mängden och tillropade dem vrålande att friskt gå på
med åderlåtningen. Ännu i dödsstunden framhöll denne förblindade bof
i bikten dessa sina skändliga blodsdåd som en förtjenst, som skulle
förskaffa honom ingång i himmelen. En guldsmed berömde sig af att
med egen hand hafva mördat mer än 500 hugenotter.
Med förbigående af scener så gräsliga att vi icke vilja försöka
skildra dem, skola vi endast omnämna ett par exempel, som visa oss
huru härligt tron segrar öfver döden och dess förskräckelser. Det är
ljusstrålar ofvanefter, som lysa med så mycket klarare, himmelsk glans
i det svarta mörkret. "Allt det som är födt af Gud, det öfvervinner
verlden, och detta är den seger, som har öfvervunnit verlden, vår tro."
En framstående embetsmän, Petrus de la Place, församlade
midtunder vapenlarmet och dödsskränet sin hela familj tillika med sina
tjenare och tjenarinnor, för att, såsom han hvarje söndag gjorde,
tillsammans med dem hafva en bönestund och läsa ett kapitel ur biblen.
Denna gång läste han ett stycke ur Jobs bok och undervisade dem om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
