Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 438 —.
honom att följa med och trampa hjulet åt honom och draga den lilla
kärran. Och oaktadt mormors alla protester tog han farväl af henne
och stugan och gaf sig ut i verlden. Snart ledsnade dock Olle vid
sin lustige kamrat, ty denne nedlade sin mesta förtjenst på krogarne
de foro förbi och lät Olle nästan svälta. Derför, när vintern kom, så
tog Olle sig plats hos en plåtslagare i en stad icke långt ifrån
barndomshemmet. Der stannade han i två år, och mästaren var ganska
nöjd med honom, ehuru han äfven der gjorde många skälmstycken.
Hvar jul skref han hem till mormor och sände henne en blank thaler.
Den sista hösten hade en stark storm farit öfver nejden oeh bland
annat ofog den hade gjort, hade den rifvit af tomtaket på Waldaus gamla
kyrka, den kyrka, i hvars närhet gamla Greta bodde. Nu måste
ta-fcet lagas, hvarför nämndemannen i byn skref till Olles mästare i
staden och bad honom sända någon arbetare dit för att verkställa detta
arbete.
Men det var ingen af gesällerna, som hade lust att våga lif
och lem för ett gammalt kyrktak, så att mästaren tänkte skrifva
återbud, men då steg vår käcke Olle fram och lofvade åtaga sig saken,
helst som han så många gånger hade klättrat upp på kyrktaket till
stor förskräckelse för kyrkvaktaren och gamla mormor. Nåja, han
kunde ju alltid få försöka, tänkte plåtslagarmästaren, och så fick han
begifva sig af med verktygspåsen på ryggen.
En vacker höstdag stod han derför axelbred och rödblommig på
tröskeln till mor Gretas stuga och helsade henne med ett ljudeligt:
^Guds fred, mormor!" Och I kunnen nog tänka er, hvad mormor
skulle bli förvånad och häpen öfver att i denne hurtige pojke
igenkänna sin odygdige Olle.
Emellertid hade Olle snart omtalat för mormor sitt ärende till
Waldau. Visserligen skakade gumman på sitt hufvud, då hon hörde
hvad det var fråga om. Men så tog hon sin tillflykt till den Gud,
som så många gånger hört hennes böner, och vi skola få se, att
hennes förtröstan till Herren icke kom på skam.
Påföljande morgon, då mor Greta släppte vall sina får på
kyrkogården, så började också Olle sitt dagsverke. Med en lina om
lifvet och sin verktygslåda under armen hissades han af timmerkarlarne
upp på kyrkotaket. Snart hörde man Olles muntra sång blanda sig
med de flitiga hammarslagen från tornets höjd. Men i ett nu tystna
både sången och hammarslagen, och arbetarne se med fasa, att linan
släppt och Olle kominer nedstörtande till marken. Stackars Olle! Hur
tror ni nu det gick med honom? Jo, den Gud, som lyssnade till mor
Oretas bönerop, han sände sin ängel — nej, ett litet lam till Olles
räddning just i det ögonblick han störtade till marken. Då
timmermännen skyndade fram, • funno de Olle vid lif, ehuru sanslös, men det
lilla snöhvita lammet hade fått gifva sitt lif för Olle; det låg der vid
tornets fot dödt med Olles hufvud hvilande på sig. Det var en vacker
tafla, och timmermännen kände sig gripna deraf. Tagande Olle på
sina kraftiga armar buro de derefter in honom till mor Greta, som
just satt vid bordet med sin stora bibel framför sig. I kunnen nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
