- Project Runeberg -  Trons Segrar : Uppbyggelse- och missionstidning / Trettioförsta årgången. 1920 /
266

(1890-1993)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

266

T. RONS SEGRAR.

Amerikas kust. Vi lämnade utan saknad
båten, som i 27 dygn varit vårt hem, och
landstego i Seattle. Där fingo vi bråttom
för att hinna ordna med tullnärer och allt
sådant och i tid hinna till järnvägsstationen,
som låg en halv svensk mil från hamnen.

Huiu annorlunda ter sig icke allting här
emot det vi äro vana vid i Kina.
Träaxel-kärrorna ha vi lämnat bakom oss. Ingen
rider gatorna fram på oxar eller kor- Inga
larmande och skränande människomassor.
Här synas ali aha bråttom, men likväl går
allt så tyst och stilla. Det är som om
världen stannat i sitt lopp. Vi ha att
skynda på, och snart befinna vi oss i en trevlig
järnvägskupé, som med svindlande fart för
oss genom väldiga skogar, tätt
bebyggda bördiga slätter, byar, köpingar och
städer, hän mot den stora staden Chicago.
Det kändes skönt att nu ha fått utbyta
båten mot tåget, och det ständiga
gungandet mot stadig mark.

I Amerika få alla evangelii förkunnare
resa med järnväg på halv biljett. I
sanning efterföljansvärt.

Efter tre dygns färd äro vi i Chicago och
mottagas på det hjärtevarmaste av släkt
och vänner. Tio år hade gått, sedan vi
sist sågo varandra, och ingen må undra
på om känslorna då togo ut sin rätt. Ur
hjärtats djup steg vårt tack upp till Gud,
som under årens lopp .fört oss igenom och
åter låtit oss i frid få mötas.

Redan i Victoria hade vi sökt köpa
biljetter för resan emellan U. S. A. och
Sverige, men det var omöjligt få några förrän
i juli månad. Framkomna till Chicago
förnyade vi åter vårt försök, men med samma
resultat. Endast »Vita Stjärnlinjens hade
två platser kvar på ångaren Celtic, som
skulle avgå från Newyork den 15 inaj;
dessa platser lyckades vi få. Vi fingo vara
kvar i Ch. tre veckor, men tidén gick
mycket fort. Stunderna omkring Guds ord
voro sköna, och vi lärde känna många kära
Guds barn.

Den 11 maj var det åter uppbrott, och
tacksamma mot både Gud och människor
lämnade vi Chicago och kommo följande
dag till Newyork. Efter många besvär med

våra reseffekter och med att få biljetter
och passkort stämplade, voro vi åter på
båt. Vi blevo nedstuvade djupast ned.
Det sades, att denna avdelning av båten
förut använts för gods. Vi voro omkring
2,800 personer ombord, flera hundra utöver
vad de hade plats för. Sex personer voro
antecknade för samma bädd, och det kunde
ju inte gärna gå för sig, då bädden
e-gentligen är avsedd för en person. Det
var en oordning och oreda utan
beskrivning. Maten var både rå och sur. Ett
allmänt missnöje var rådande. Celtic
lämnade ett av de allra mörkaste minnena på
hela vår resa. Vädret var emellertid
härligt, och efter 9 dagars resa voro vi
lyckligt i England. I Liveq:ool måste vi
stanna 11 dagar för att invänta båt till Sverige.
I England mötes man av många sorgliga
påminnelser om kriget och dess hemska följder.
Stympade människor stylta omkring på
gatorna, och den allmänna välmågan tyckes
icke på långt när vara så god som t. ex. i
Amerika.

Äntligen var väntanstiden över, och vi
fingo fortsätta över Nordsjön, som ännu
skilde oss från fosterjorden. Den var, som
den ofta är, omild mot sina gäster. Den 7
juni vid 5-tjden på morgonen lade vår
båt till i Göteborgs hamn. Med glädje och
tacksamhet till Gud, som burit oss över
djupen, fingo vi nu åter sätta våra fötter
på fosterlandets jord. Hur kärt det
kändes att sammanträffa med nära och kära
kan icke beskrivas.

Hanna och J. Ottosson.

»Det är min djupa övertygelse, oc.h
jag säger det åter och åter, att om
Kristi församling vore, vad hon borde
vara, så skulle icke tjugu år förgå,
förrän berättelsen om korset nått
varje levande människas öron.»

(Den döende missionsveteraaen
Simeon Calhouns ord.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:23:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ts/1920/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free