Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
TRONS SEGRAR. 84.
O, hur hemskt, om vi skulle
komma till himmelens port och finna den
tillsluten för evigt! Många ynglingar
och jungfrur jaga jramåt på syndens
villostigar, i nöjenas virveldans. De
leka och skämta och försumma sin
nådetid. Om de någon gång ägna en
tanke åt evighetstingen, så blir det
helt flyktigt. Jesus klappar på
hjärtats stängda dörr och vill träda in
med sin omskapande och
lyckliggörande nåd och frid. Men — »nej»,
svarar man, »jag måste först deltaga
i det eller det nöjet, sedan vill jag
tänka på allvarliga ting.» Under
tiden förhärdas hjärtat; slutligen
överraskas man av döden. Man kom —
för sent.
Stanna nu, just nu, i vilken ålder
eller levnadsställning du än må
befinna dig. Kanske innan nästa dag
framgår, är det evigt för sent. Det
finnes tusentals själar i det rum, där
gråten och tandagnisslan skall vara,
vilka kommo dit just därför, att de
sköto ifrån sig tankarna på evigheten,
tills det var för sent.
Men ännu varar nådens tid, ännu
är det ej för sent för dig.
För sent? O nej, du lever än
i nådens dyra tid.
Hos Jesus, syndarenas vän,
din själ kan finna frid.
Hans mildhet är ej slut;
han älskar dig så ömt.
Men säger du: »En annan gång»,
det torde bli för sent.
A. Häll.
Vid tvenne dödsbäddar.
Det är söndag. Gudstjänsten, den
för många så efterlängtade, har gått
till ända. Middagen är överstökad,
och aftonens timmar börja sakta
inträda. Stilla sabbatsfrid råder inom
det stora sjukhusets väggar.
Men tyst, hör! Vad är det där nere
på polikliniken? Bårvagnen rullas
fram, och en viss aning säger oss,
att något svårt fall har kommit in.
Doktorn tillkallas, och diagnosen
sättes. Det dröjer ej många minuter;,
förrän hissdörrarna öppnas och hissen
börjar gå. Vid första avdelningen
skall patienten, en omkring fyrtioårig
man, placeras, på numro ett, det så
kallade »dödsrummet.»
Patienten överlämnas, och
doktorns order rapporteras. Redan
första anblicken av den nykomne
patienten, den blåaktiga, cyanotiska färgen,
hans slöa ansiktsdrag, ja, hela hans
utseende säger en vad fallet är. En
lindrig hjärnblödning och delirium i
högsta grad. Alltså — ett
rusdryckernas offer.
En sörjande kvinna, elegant och
högdragen, står vid den sjukes sida.
Fattigdom och nöd ha ej satt sin
prägel över dessa människor, men ändock
— armodets barn! Kanske några års
lyckligt äktenskap, men trots detta
har dock livet ej fått taga ut sin fulla
rätt. Ären ha försvunnit i sus och
dus samt ett ständigt festande. Nu,
när detta nått sin höjdpunkt och
slutet nalkas i livets sena aftontimma,
då är allt så tomt, så fattigt för själen.
Det blir en strid mellan liv och död
där inne på det lilla sjukrummet.
Böner uppsändas till den levande
Guden om nåd och försköning, men allt
synes så hopplöst. Den sjuke endast
svärmar i sitt forna liv under
dryc-kenskapens laster och ger ej det
minsta tecken till sinnesförändring.
Under detta- förfärliga tillstånd går han
över gränsen, in i evighetens värld. —
En suck pressas fram ur hjärtats
djup: Månne Gud ändock hade
förbarmande? Eller gick han evigt
förlorad? —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
