Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
TRONS S EG RAR.
redovisa för allt. Han skall köpa
tid. Lättingen kan sägas stjäla tid
för att rikta sin själviska
njutningslystnad. Den kristne köper tid med
.uppriktig självförsakelse. För att
offra och i likhet med Kristus utgiva
oss i kärlekens tjänst skola vi köpa
ut varje tillfälle, som erbjudes, för att
därmed skaffa Herren en vinst av
vårt liv. Och huru mycket skulle vi
ej kunna genom Guds nåd uträtta,
•om vi med glödande iver tjänade
Kristus, köpande tillfället, gripande
ögonblicket! Alla de, som varit stora i
Herrens tjänst, hava icke blivit det
genom stora gåvor, utan genom att
köpa tillfällen. »Våren brinnande i
anden, tjänen Herren!» Om vi äro
ärliga och ödmjuka i vår ande,
skola vi i denna stund hava
mycket att ångra i det förflutna. Vi
klaga stundom över att vi så litet kunna
göra. Men ack, mina vänner, vi
borde i stället beklaga, att vi så
gruvli-gen försummat- det som vi kunnat
göra, ja, att vi, genom att se efter det
stora, trampade det lilla, som låg
bedjande vid våra fötter.
Forts.
Vår.
Nu har ett solvarv gått, och det är
åter vår. Vinterns driva smälter ner
allt mer och mer, och ljumma vindar
susa åter genom skogen. Vi kunna
höra, huru deltagarna i sommarens
orkester bli allt flera. Och man erfar
åter det ljuva, oförklarliga, som alltid
följer med våren, detta pånyttfödande
och modgivande, som kommer ens
fysiska människa till del.
Jag älskar våren, och den kommer
alltid till mig som en älskad och
efterlängtad vän. Men när jag så njuter
och beundrar, kan jag dock aldrig
med min tanke dröja blott vid detta,
utan den ilar längre bort — bort till
landet, där evig sol och sommar rår.
Du må klandra min logik i detta
fall, för mig är den dock ljus och
bärande. Ty i allt här nere, hur
ljust och skönt det än är^ spårar
man förgängelsen. Och just därför
är det kanske, som tanken så gärna
ilar uppåt — hemåt, »till mitt urhem
i .det blå.»
I det landet bytes aldrig en
ljuvlig sommar i ’höst och vinter, och där
möter aldrig ett hoppfullt hjärta sin
mörka natt. Nej, det gamla är där
förgånget, och allt har blivit nytt.
Paulus skriver i 1 Kor. 15: IQ:
»Om vi allenast för detta livet hava
hoppet till Jesus Kristus, så äro vi de
uslaste av alla människor.» Detta är
också vad vi djupast i vårt inre
känna. Om vi tränga in livet mellan
vaggan och graven, livet med ali dess
ävlan, möda, sorg och bedrövelse, så
finns väl ingenting mera gäckande och
meningslöst än livet.
Jag kan icke förstå, varför så många,
särskilt i våra dagar, ropa: »Bort
med tanken på och förkunnelsen om
ett liv efter detta!» Och därvid låter
man också förstå, att man tror sig
kunna skapa om denna jorden till ett
paradis. Hur menar man detta skall
ske?
Fridsriket skall komma, det veta vi.
Och detta fröjdar våra hjärtan, vi
som tro; men konungen i detta rike
och den som skall upprätta det är
Jesus Kristus, och honom vill man ju
icke veta av! Nej, man har stött sig
mot stötestenen. O, hur mitt hjärta
gripes, då jag ser och hör på dessa
arma, som, emedan denna världens
gud har förblindat deras ögon, icke
kunna se den härlighet, som
framstrå-lar i Jesu Kristi härliga evangelium!
Sjukdom och nöd, pest och
hungersnöd, död, farsoter, hat och våld härja
på vår jord såsom aldrig tillförne, men
ändå vill man icke höra talas om Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
