Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
TRONS S EG RAR.
bönder bibringats en så dålig mening
som möjligt om Jesus. — Och
vilken makt äger ej en förutfattad
mening! — De elakaste uppgifter om
Jesus hade de tvivelsutan fått av sina
högvördiga herrar. Dessutom,
tjänarna hade ju största personliga
intresse av att infånga Jesus; ty om de
utförde sitt uppdrag, kunde de vara
vissa om beröm, kanske annan
belöning; i motsatt fall hade de i
utsikt bittra förebråelser, ja, än värre,
bestraffning.
Då de kommo fram till platsen, där
Jesus var, pågick predikan just som
bäst. Talaren var hänförd. Orden
voro inspirerade. Åhörarna gripna.
De beväpnade tjänarna tänkte väl, att
de måste vänta med verkställandet av
sitt uppdrag, till dess Jesus avslutat
predikan; de trängde sig in bland
å-hörarna och lyssnade till. (Och av
vad som då inträffade kan man
förstå kraften och skönheten i Jesu
iä-ra.) Då händer det underbara, att
den obeväpnade berövar de
beväpnade deras vapen. Jag tycker mig se
huru de lyssna. Först oberörda och
hårda. Kritiskt mönstra de talaren
från huvud till fötter. Rätt snart
börjar hans tal dock göra intryck, och ju
mer de höra och se, desto djupare
bli intrycken. Nu äro de
överväldigade genom majestätet och mildheten
hos den underbare talaren. Deras
händer ha sjunkit ned. En underbar
frid breder sig över dem.
Anletsdra-gen, som först voro så hårda, ha
vek-nat. De synas alldeles ha glömt
varför de äro ute.
Sammankomsten är slut, och var och
en går till sitt. Såsom drömmande
stå tjänarna på mötesplatsen.
Uppdraget .... ? Ack, det är ogörligt.
Med dröjande steg begiva de sig till
sina herrar. En flod av bannor kom
dem till del. Men till allt hade de
endast ett att säga, såsom förklaring
till att de återkommo med oförrättat
ärende: »Aldrig har någon människa
så talat som denne man talar.» Ett
sällsamt vittnesbörd! Ofrivilligt och
liksom framtvingat av överfyllda
hjärtan kom det. Föga anade dessa
o-bildade män i sin enfald, hur rik
|nne-börd deras ord hade. De kände väl
bra litet av mänsklighetens historia.
Likväl påstå de, att aldrig någonsin
någon så talat. Ty skulle det
verkligen ha hänt — mena de — så skulle
det icke kunnat vara obekant. Det
skulle nog ha sports.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
