Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. 1 April 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
TRONS SEGRAR
Flera evangelistkamrater mötte upp till hög-
tiden, vilka alla framburo sina varma vitt-
nesbörd om härlig frälsning i Jesus Kris-
tus. Platsens sångare framburo vittnesbörd
genom sång om samma ämne. En ljuvlig
harmoni präglade det hela. Vi tro, att nå-
got blev vunnet för Guds rike under dessa
möten. Goda missionsoffer upptogos un-
der dagen, för vilket vi tacka Gud. Inre
missionen behöver också understödjas ge-
nom förbön och offer.
De vittnen, som tjänade, voro: Betty
Carlsson, Maria Sand, J. E. Kaminsky,
Bernard Johanson, Sigrid Peterson, An-
ton Larsson, Ruth Johansson och undert.
Tack, vänner i Rödån, för all uppoffring!
Nästa ombudsmöte, som är årsmöte, hål-
les i Timmersdala missionshus den 30 maj.
Enligt uppdrag
Hilma C a r 1 é n.
Från Nyfors.
»Mästaren låter säga: Min tid är
nära; var finnes härbärget, där jag
kan äta påskaiammet med mina lär-
jungar?»
Här vid Nyfors, i den undangömda vrån
bland Dalarnas skogklädda höjder, har Guds
stora nåd flödat och flödar ännu. Och så-
som trossyskon få vi erfara bönens kraft
och trons härliga seger. Varma hjärteböner
ha uppsänts till Gud; många ha besvarats,
och flera komma att besvaras; därom äro
vi vissa. Ty våra böner gå till den, som
hör bön. Och »löftena kunna ej svika».
Bland en av bönhörelserna är vårt lilla
enkla bönehus, som vi fått. Vi kalla det
bönehus, fast det endast är en gammal
byggnad, som reparerats invändigt. Visst
är det så enkelt, så oansenligt, men det
finns ändock rum för Jesus, Han, som
annars brukar hava det trångt — åtmin-
stone i månget människohjärta. Och med
Honom, som alltid är vår gäst, är det dock
så ordnat i vårt lilla bönehus, att själarna
kunna få samlas i betraktelse, bön och stil-
la tack inför Hans altare och Hans kors.
— Och vi äro tacksamma för den nåden
att se frukt av vår verksamhet — Guds
nåderika välsignelse, som gjort, att vi nu
ha ett härbärge, där Mästaren kan komma
in och hålla högtid. Ty det är Han, som
gör, att det blir högtid där inne, såväl i
våra bönehus som i varje människohjärta.
Prisat vare Hans namn!
Vi äro en liten syskonskara, som brukar
samlas till bönemöte, men skaran växer,
en och annan lägger ner sina bördor vid
korsets fot, fattar om korset och blickar
uppåt mot det saliga hemmet, där alla stri-
der äro slut och där vi lå lova och prisa
Gud i evighet. ’
Vi ha ej heller varit i saknad av evan-
gelister, som predikat Guds ord och be-
dit om frälsning för denna ort. Välsignel-
sen har kommit och kommer. Visst har det
dröjt ibland, men Gud har icke glömt
oss, utan så snart vi varit i behov, har Han
sänt oss evangelister. Må Gud välsigna
dem alla, var på sin ort!
Söndagsskolan är också förlagd till vårt
bönehus, och den unga skaran är rätt så
stor. Vi ha en troende syster, som tagit
sig an dessa små. Och vi fä räkna med
Guds nåd och välsignelse. Vi övriga tros-
syskon få också den stora nåden att vara
med, när vi kunna, och fröjdas och bedja
med de små oskuldsfulla barnen. Vi ha läm-
nat allt i Dens hand, som styr allt till rätta.
Må Guds välsignelse vila över vår verksam-
het! — Men vi behöva bön och förbön.
Trossyskon landet runt, bedjen för oss!
Fridshälsning. E. G. P.
Från l/edevåg.
Vedevåg — detta namn har ej synts så
ofta i T. S:s spalter, fast denna tidning se-
dan gammalt är känd och älskad i månget
hem. Likaså ha många H. F:s evangelister,
äldre och yngre, under längre eller kor-
tare tiu verkat till välsignelse under år som
gått.
Nu från nyåret hade vi glädjen hälsa vår
broder evähg. Einar Olofsson välkommen
ibland oss. Från första mötet, som var en-
skilt, minnas vi hans varma, manande ord,
huru Herren »också detta år» ville se Frukt
hos oss. Det var nog rned både förväntan
och bävan och många bönesuckar vi gingo
till det första offentliga mötet. Vi visste
ju, huru svårt det är att samla folk inom
hörhåll för Guds ord. Men, Gud vare lov,
Han hör och gör, långt utöver vad vi
kunna begära eller tänka. Folket kom, kväll
efter kväll allt flera, dem vi ej sett på män-
ga år och dem, som vi aldrig sett i vår t.
missionshus. De troende ha också sökt
att komma, och alltid har det funnits en
skara, ibland fä, ibland många, som före
mötena samlats till bönemöten. Våra sån-
gare ha gjort sin insats troget och villigt
som aldrig tillförne. Väl tyckte vi stundom,
att det var ett hårt tal, när budskapet gick
ut till Guds folk att vakna upp och skaka
av vanmaktsanden och låta det i vår inre
värld, som var till hinder, krossas och dö;
men på samma gång rördes vi av den
varma vädjan, som gick till våra hjärtan,
att släppa oss till. Vi minnas med glädje
den kvällen, då de främre bänkarna om-
ringades av en knäböjande skara. Det blev
bekännelse och tårar inför Herrens an-
sikte och förnyelse till den invärtes män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
