Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. 1 November 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 .
TRONS SEGRAR
Gud aldrig ger oss känslor för att vi
skola kunna förtrösta på Honom, icke
heller för att därmed överbevisa oss
om att vi verkligt och fullt ha satt vår
tillit till Honom. Gud giver oss käns-
lor blott då, när Han ser, att vi för-
trösta på Honom utan alla känslor,
i det att vi vila vid Hans ord och
Hans trofasthet gentemot sina löften.
Innan dess är det ej alls att vänta, att
känslan skall komma, men när vi stil-
la förtrösta, skall Gud ge oss den
enligt det mått och på den tid, som
Hans kärlek finner vara bäst för var
enskild själ.
Tag även vara på denna tanke; den
är av så stor vikt! Det kan för-
flyta ett längre eller korta-
re tidsförlopp mellan det
ögonblick, då du i tron mot-
tager Anden, och det ögon-
fa 1 i c k, när du blir medveten
om att du är uppfylld med
den Helige Ande. Tiden mel-
lan ögonblicket för vårt överlämnan-
de och det ögonblick, då Gud kom-
mer och uppfyller templet på ett för
oss medvetet sätt, är det verkligt
kritiska stadiet för dem som söka An-
dens fulihet. Detta tidsförlopp kan
ibland vara kortare, ibland längre,
jag har lärt känna några, som över-
lämnade sig åt Herren och i tro räk-
nade Andens gåva för sin, vilka i
samma ögonblick de gjorde detta
blevo uppfyllda på ett så överflödan-
de sätt, att de i Guds härlighets när-
varo icke ens kunde tala. Men jag
har åter känt andra, vilka lika med-
vetet och fullt överlämnade sig och
förtröstade på Gud lika uppriktigt
och enfaldigt som de förra och dock
icke erhöllo någon omedelbar förviss-
ning eller medvetande om att de voro
uppfyllda.
Jag vill här i all ödmjukhet avläg-,
ga ett personligt vittnesbörd. Kan-
hända kan jag hjärpa någon därmed.
Gud ledde mig så, att jag en fre-
dagsmorgon kunde som ett litet barn
förtrösta på Honom för denna värde-
fulla gåva, den Helige Andes fullhet.
I naken, enfaldig tro tog jag emot
gåvan, men jag hade intet medvetan-
de av att jag undfått den. Under
hela dagen kände jag i min själ en
större torka och kraftlöshet än eljest
— intet nytt liv, ingen särskild känsla
av Guds närvaro. Djävulen sade till
mig gång på gång under dagens lopp:
»Du har förtröstat på Herren för An-
déns fullhet, men se nu, hur du kän-
ner det! Du känner i dag mindre
av Gud, än du gjorde förra veckan!»
Detta var sant. Fredagen förflöt, och
lördagen kom; och den blev så lång,
så lång. Torkan i själen stannade
kvar, och jag hade icke mer någon
känsla av Guds närvaro. Frestarens
anfäktelser blevo allt starkare och star-
kare. Men jag höll mig till Gud och
till Hans löfte, jag litade enfaldigt
på Hans oföränderliga trofasthet och
Hans ord. Det är under alla förhål-
landen tusen gånger bättre att sätta
vår lit till Guds trohet än till våra
ombytliga känslor.
Söndagen kom. Morgonen känne-
tecknades av samma torka. Men un-
der gudstjänsten, då jag hade att
framföra min Herres budskap, smög
sig sakta en underbar ny känsla av
välbefinnande, ro och frid in i mitt
hjärta. Detta var början, och det
fördjupades timme för timme, tills af-
tongudstjänsten kom, och nådde sin
höjdpunkt i eftermötet. Guds här-
lighet överväldigade mig, och jag
sjönk samman i stilla, helig tillbedjan
inför Guds närvaro. Gud hade redan
på fredagen uppfyllt sitt löfte, men
Han ville pröva sin tjänares tro och
sände, på ett sätt som aldrig kan
glömmas, den ljuva, heliga känslan
av sin närvaro, så snart Han såg, att
det var nyttigt för Hans lydiga, för-
tröstande barn.
Likaså kan du överlämna dig och
förtrösta, på samma sätt som du för-
tröstade på Herren Jesus för dina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
