Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. 1 December 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 .
TRONS SEGRAR
»Herren ,är min herde. Mig skall
intet fattas.» Liksom David var en
herde för sina får och såg till, att
de hade bete på den gröna ängen
och friskt vatten vid den klara källan,
så var Herren själv Davids herde, och
hans själ fick vila, ro och styrka.
Detta var Herren för sitt namns
skull. Saliga vila och ro!
»På ordets gröna ängar jag följt min
Herdes spår
Och sett, var Han om middag med hjorden
läger slår.
Vid bäckens våg den klara min viloplats
jag har
Och njuter himmelsk vila underbar.»
»Om jag ock vandrar i dödsskug-
gans dal, fruktar jag intet ont, ty Du
är med mig.» Det kan bliva »tunnel-
mörkt» för ett Guds barn men aldrig
»kulmörkt». En tunnel passerar man
snart igenom, och det är ljust på an-
dra sidan. En kula är rund och där-
med bilden av en evig cirkelgång.
För David var det bara tunnelmörkt.
»Din käpp och stav, de trösta mig.»
Blir det mörkt i dalen, låna Davids
lykta! Han säger: »Ditt ord är mina
fötters lykta och ett ljus på min vand-
ringsstig».
»Du bereder för mig ett bord i mina
ovänners åsyn.» David fröjdade sig
med Guds barns glädje över frälsnin-
gen, och glädjebägaren flödade över.
»Icke av bröd allenast lever människan
utan av vart och ett ord, som utgår
av Guds mun.» David hade mat att
att äta, som hans ovänner inte kände
till.
Herdepsalmen slutar med att säga:
»Godhet allenast och nåd skola följa
mig i alla mina livsdagar.» Godhet
och nåd ifrån livets vårmorgon till
livets höstafton. Och sedan —? »Jag
skall åter få bo i Herrens hus, evin-
nerligen». Lycklig levnad och lyck-
lig död!
Anna Dahl.
När B. C. Chapman
gick vilse.
Upptecknat av K. V. Karlson.
En gammal välkänd patriark vid namn
Chapman, som uppnådde den höga åldern
av 100 år, var i sina unga år en vandrings-
man och besökte många länder. År 1863
vandrade han till fots genom Spanien, och
kom till den stora staden Sevilla. Där sam-
manträffade han med en missionär, som
bodde på samma hotell som han själv. Des-
sa båda kommo i livligt samtal om and-
liga ting.
Missionären berättar själv om deras sam-
varo :
Efter kvällsmaten frågade Mr. Chapman,
om jag ville gå med honom ut i staden
em stund. Jag antog med glädje anbudet,
ty det var för mig det största nöje att få
vara i denne Herrens tjänares sällskap. Vi
gingo några gator framåt och samtalade om
andliga ting. Vi glömde alldeles bort, att
vi voro främlingar i denna stora stad och
även okända med spanska språket. I ett
nu vände Mr. Chapman sig till mig och
sade: »Broder, hittar du vägen tillbaka till
hotellet?» Jag sade: »Även jag är en främ-
ling här och okänd på dessa gator». Mr.
Chapman sade: »Låt oss bedja Gud leda
oss!» Och innan jag visste ordet av, hade
han dragit mig med sig in på en sidogata,
och vi lågo båda på våra knän. Mr. Chap-
man bad ungefär så här: »Gud, du ser,
att vi, dina tjänare, äro här okända i denna
stora stad. Led oss tillbaka till vårt ho-
tell, och giv oss tillfälle att tala till nå-
gon om hans själ.» Jag blev alldeles stum
och kände en sådan underbar ande och
kraft, då jag hörde, huru stilla Chapman för-
tröstade på Gud. Jag bara följde med.
Strax intill där vi voro fick Mr. Chap-
man- se en skylt över en dörr. Han sade:
»Detta är ett engelskt namn. Låt oss gå
in och tala med denne man. I porten möt-
tes de av en liten man, som var hantver-
kare. På huvudet bar han en pappersmössa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
