Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. 15 Augusti 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317 TRONS SEGRAR
son, Huskvarna, morgonens
bönemöte med Luk. 18: 1—8. Jesus har lärt
oss att bedja. Och då Han 6jälv givit
oss så många löften och med sitt blod
beseglat dem, äro de trofasta, och vi
ha löfte om att ropa till Honom
både dag och natt. Hos läkaren kan
patienten få vänta i timmar, men till
Gud kunna vi gå direkt och utan
väntan. Vi ha löfte om att med
frimodig-het gå fram till nådens tron för att
där framlägga egna och andras behov
inför Gud. Låt oss då i tron gå fram
till Gud. Ingen gick ohulpen från
Jesus. Och då Jesus var på jorden, blevo
flera botade till kroppen än till
själen. Behoven äro stora också i dag
både till kropp och själ.
Efter en stunds bön, då såsom
vanligt många böneämnen framlades,
talade missionssekr. Gustaf
Fredberg.
"Herre, Herre, ufrannsaka mig."
Broder Fredberg läste med särskilt
eftertryck vers för vers i 1 Kor. 13
kap. samt 2 Kor. 5: 14, 15, och
önskade, att de lästa orden måtte få bli
en själens spegel för honom själv, för
alla H. F:are och för alla, vilka icke
tillhörde H. F. Konferensen har ju
alltid räknats såsom en allt Guds folks
konferens, varför man ju med skäl
också kan rikta sig till andra. Må vi
alla kunna se vår egen spegelbild i
dessa ord. Broder Fredberg önskade
icke så mycket predika denna stund
som fastmer avlägga ett vittnesbörd.
För egen del med i arbetet sedan 1895
och nu senast under arbetet med
jubileumsskriften — allt hade givit
anledning att tänka tillbaka på gången tid.
Ett missionsmöte 1890, där C. V.
Karlsson, som själv upplevat en
djupare frälsning vid en H. F:s konferens,
men som eljest tjänade inom
Missionsförbundet, predikade, blev Guds
redskap till större visshet och glädje i
frälsningen. Det var icke ovanligt den
tiden, att ehuru kallelsen och
frälsningen var upplevad, saknade man ofta
frälsningsvisshet och verklig glädje i
Gud. Man var väckt och även
verkligen född på nytt. Men när ljuvliga
heten efter någon tid tog slut, orkade
man icke hålla ut i tron och levde
icke i seger. Själv arbetade talaren i
söndagsskolan och var ansedd såsom
en Guds gåva till församlingen, men
under allt saknades den rätta
segerkraften. Frågan blev nu denna: Huru
komma in i en sådan frälsning och
få bo med Herren i avskilt land?
Vägen gick till Torp-konferensen. »Trons
Segrar» och »Svenska Posten» och
boken »Livet i Andens fullhet», vittnade
om ett kristet liv, vilket jag var
främmande för i praktiken. Deltog senare
i Fransoiis bibelkurs i Örebro. Ett
bönemöte i den gamla, för oss äldre så
minnesrika ladan, blev av särskild
betydelse. Syster Flilma Andersson
uppmanade till hållandet av ett eftermöte
för sådana, som ville komma närmare
Gud. Själv förnam jag ingenting, sade
talaren. Men broder Carlesson
undervisade: Såsom du tog emot syndernas
förlåtelse i tron, så får du taga emot
uppfyllelsen av Anden. Tag emot i
tron på Guds löften utan att vänta
förnimmelsen, så komma
förnimmelserna. Och det skedde en förändring i mitt
liv. Jag tog emot i tron, och när jag
kom hem, blev forna nederlag bytta i
seger. Bibeln blev en öppen bok, och
ända tills i dag har jag icke kunnat
pejla dess djup. Så kom kallelsen till
evangelistgärningen och vägen gick
till bibelkursen. Det blev en tid av
rannsakan. Ämnet om försoningen var
något nytt. Broder F. var uppfödd
inom Waldenströmska kretsar, men talet
om korset skulle bli Guds kraft för
gärningen. »Så vill jag Herren bida,
Han inga misstag gör»; i de sångens
ord fann så hjärtat ro. Så kom
prövningen av kallelsen. Från en liten lön
kom erbjudandet om en större uppgift
och mera betalt. Patron Hedin blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
