Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. 1 November 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
Jag känner mig mycket frestad att göra
anföranden ur en del av breven, emedan
orden kunde bli även andra till tröst, men
det bleve nog för långt, och jag vågar
inte ta T. S:s utrymme i anspråk för mig
själv mera än jag redan gjort. Dock blott
ett par anföranden!
Fil. kand. G. C r o m n o w: Så var
det alltså sista gången här på jorden, som
jag såg din Tina, när jag den 22 sept.
var i ert hem i Osby! Vi fick del av
sorgebudet genom Sv. Mbl. i går.
Vi ha — synes det mig — en den
mäktigaste tröst just i de ord, som du
själv anför: »Han inga misstag gör...»
Underbara vila i Gud och Hans osvikliga
ledning och trofasta fadersomsorg! Jag är
viss om att både du och dina närmaste
få uppleva det nu — kanske som aldrig
förr.
Och så ha vi det underbara hoppet om
återseende. Vi behöva icke sörja såsom
»de andra», som icke ha något hopp. Gud
vare evigt tack!
Låt mig här få anföra några ord av
Fénelon — underbara ord med tröst och
läkedom! Han säger: »Vi skola snart
återfinna den, som vi aldrig förlorat. Vi
nalkas henne för varje dag med stora steg.
En liten tid ännu, och det finns inte
längre någon anledning att gråta. Det är
vi, som skola dö; den vi älska lever och
skall aldrig mer dö. Detta tro vi ju, men
vår tro är svag. Om vi trodde det fullt
och fast, så skulle vi ju känna för våra
käraste så som Jesus ville att Hans
lärjungar skulle känna för Honom, när Han
for upp till himlen: ’Om I älskaden mig,
så skullen I ju glädjas över att jag går
till Fadern’. Men man begråter egentligen
sig själv, då man sörjer sina kära. Man
kan sörja över dem, som levat ett
världsligt liv, men då det gäller en verklig Guds
vän, som varit trogen och ödmjuk, så
borde man endast se hennes sällhet och den
nåd, hon utverkar för sina kära, som hon
lämnat kvar här på jorden. Lät därför
din smärta lindras av samma hand som
slagit dig.»
SEGRAR ’ 429
Läroverksadjunkt Oscar H a
glund: Med djupaste deltagande har jag
läst meddelandet om den outsägliga
förlust, som du och de övriga i hemmet och
familjen ha lidit. Må »all trösts Gud»
komma till ditt hjärta med hugsvalelse i din
stora sorg och saknad!
Håller just på med att läsa på grekiska
Epiktetos’ »Encheiridion» — ett f. ö.
ganska knogigt göra. I går fann jag något
rätt tänkvärt där:
»Säg aldrig om något — vad det än
må vara —: ’Jag har förlorat det!’ utan:
’Jag har återställt ett lån,’.
Har din son dött? — du har återställt
ett lån. Har din hustru dött? — du har
återställt ett lån. Har ditt gods blivit dig
fråntaget? — du har alltså återställt även
detta lån.
’Men det .är ’en skurk, som tagit det
ifrån mig!’ — Angår det dig, genom, vem
Givaren har återtagit sitt lån? Så länge
Han anförtror sina håvor i dina händer,
må du begagna dem med omtanke,
såsom en resande begagnar sakerna i ett
gästrum.»
Det är ju så sant, vad denne
grekiskromerske vise säger. Redan för lånet böra
vi tacka Givaren, och ännu mera tacksamma
böra vi vara över det faktum, att vi snart
skola återfå det i oändligt härligare skick!
Gud vare tack!
—O—
Tack, br. Cromnow! Och tack, br.
Haglund! Och tack, alla, som styrkt mitt hjärta
med ord från Gud!
J. So nes son.
Katarina Sonesson
in memoriam.
I höstens tid, när blommorna vissna ned
och träden fälla sina löv, då vissnade
också min evighetsblomma, vissnade och
bröts ned av en kall frostvind. Men hon ä r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
