- Project Runeberg -  Nils Tufvesson och hans moder /
6

(1912) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förord

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och styggt, rymmer ofta det mänskligt stora.
Det, som först endast skrämmer, slutar med att
locka. Allt detta bli oss så klart, när brasan
flammar, och vi själva se in i glöden och
glömma den måttstock, vilken är den gråa vardagens.
Då skygga vi icke ens att se in i mörkret, som
eljest skrämmer. Ty ur själens mörker glöda
de röda lidelserna oss till mötes, och i deras
ljus växa de små, vardagliga människorna och
bliva sagans under lika. Genom själva deras
förirringar, lidanden, ja brott, tycka vi oss då
stundom kunna skymta något av den mänsklighet
och det hjältelynne, vilket inbillningen annars så
gärna förlägger till forntiden. Det blir, som när
den mänskliga glimten ur ett öga någon gång kan
komma ett ansikte att lysa, vilket vi eljest sett
endast vanställt av laster, grämelse och år.

Låt oss därför lyssna, icke blott till dagens
röster, utan även till nattens. Lyssnar man då,
stilla nog och länge nog, skall man förnimma.
Och blickar man in i mörkret, stilla nog och länge
nog, skall ögat skärpas, så att man också där
kan se.

Därför skall denna saga berättas i
skymningen, när de ansikten, vilka lyssnande
uppfånga dess ord, äro inåtvända, därför att deras
ögon följa glöden, som falna, och de sprakande
träden i brasan, vilka sjunka ihop. Ur en sådan
tystnad, men endast ur den, kan det verkliga,
som dikten söker, ostört växa fram.

Den berättande själv skall sitta i skuggan,
så att ingen må se hans blick, och hans egen ej
heller kan möta någon annans. Så måste den
berättande sitta, och så måste de lyssna, vilka
vilja höra hans ord. Eljest skulle orden av sig
själva dö på hans läppar, och fasan över det
oerhörda komma hans eget blod att stelna, innan
sagan blivit berättad till slut.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:28:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tufvesson/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free